Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I Biskopsgården kände vi oss som bortglömda barn

Flaggor på halvstång efter polismordet i Biskopsgården.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Sebastian Palmdahl, företagare, kampsportsintruktör och ordningsvakt som själv växte upp i Biskopsgården.

Jag tror inte att vi i Biskopsgården var sämre eller dummare än andra ungar, men vi behandlades som att vi var det.

Jag vägrar tro att barn som får kärlek och vägledning genom sin barndom drömmer om att växa upp och bli mördare, skriver Sebastian Palmdahl, företagare, kampsportsintruktör och ordningsvakt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Hur blev det så här?

En 17-årig kille sitter häktad misstänkt för polismordet i Biskopsgården. Jag känner honom inte men jag tillbringade mina första 24 år i Biskopsgården och jag växte upp med människor som dödat och andra som blivit dödade.

Det var också där jag hade några av de finaste stunderna i mitt liv och jag tror i slutänden att Biskopsgården gjorde mig till en bättre människa i dag. ”Det gav dig perspektiv”, som folk brukar säga till mig.

Men det var samtidigt där, i Biskopsgården, som jag kände mig mer som en outsider än någon annanstans. Inte för att jag var vit och majoriteten inte var det eller för att jag hade ett svenskt efternamn och de flesta inte hade det. För jag kände mig aldrig som en outsider bland människorna dem där hemma – jag kände mig som en outsider från resten av samhället.

Slängde ut stol genom fönster

Platserna jag såg på film eller läste om i tidningar var inte som hemma. Jag såg hur folk bodde i hus, ställde cykeln på gården och åkte på solsemester på sommaren. Där passade jag inte in. Och jag tror att alla vi som var barn där kände oss ganska isolerade från resten av Sverige. Vi kände oss övergivna, bortglömda.

För många av oss tog världen slut vid Backaplan – vid den värld som startade vid Varmfrontsgatan, ändhållplatsen för femmans spårvagn. Intill hållplatsen gick jag årskurs 1-6 på Landamäreskolan.

”Landamäre”, skolan där elev slängde ut en stol från andra våningen genom ett av klassrummets fönster. Skolan dit polisen kom när jag gick i mellanstadiet och hade samtal med oss på grund av våra våldsamma lekar. ”Lekar” som jag som vuxen kan se för vad det var – gruppmisshandel, mer eller mindre.

På fotbollsplanen var alla lika

Det är inte konstigt att Zlatan blev så populär i förorterna. För oss var han ett bevis på att det finns sammanhang i Sverige där det inte spelar någon roll vad man heter, hur man ser ut eller var man kommer ifrån. 

Jag minns när vi åkte och spelade fotbollsmatcher mot Torslanda, de välbärgade barnen. De hade inte plastpåsar framme i tårna på sina fotbollsskor för att de var tre storlekar för stora, de tvingades inte spela utan benskydd av ekonomiska skäl.

Jag ska inte säga att jag hatade dem, men jag föraktade dem. Men jag ville vara tuffare. Jag ville vara bättre. Jag ville vinna. För även om vi var fattiga och kom från Biskopsgården, så spelade det ingen roll på fotbollsplanen.

Där, på planen, kändes livet rättvist. Där, på planen, fick vi spela på lika villkor tills domaren blåste av. Visselpipan signalerade att rättvisan tog slut för den här gången, och vi satte oss i bilarna för att åka tillbaka till verkligheten.

Jag tror inte vi var sämre eller dummare än andra ungar, men vi behandlades som att vi var det. Som att vi inte var lika värda att satsa på. 

Spenderades mer på andra

I mellanstadiet läste vi i tidningarna om hur det spenderades mer pengar per skolelev i rika områden, till exempel i Askim eller Örgryte. Vi diskuterade hur det inte bara spenderades mindre pengar per skalle på oss, utan att pengarna som gick till oss även skulle bekosta kameraövervakning på skolan, klottersanering och ersättning av krossade rutor. Redan som barn tyckte vi att det kändes orättvist. Varför skulle vi få en sämre skolgång än andra barn, bara för att vi bodde i Biskopsgården?

Inga datorer på skolan. En gitarr på en hel skola med hundratals elever och ett piano, som vi aldrig fick spela på. Inga andra instrument. Våra kartböcker hade Sovjetunionen kvar som nation efter att millennieskiftet kommit och gått. Vi kände oss som barnen som Göteborg glömde.

Decennier av ignorant politik

Jag hittade tillbaka till samhället som 22-åring. Andra skolkamrater från den tiden gjorde det aldrig. De står utanför i dag, eller så står de inte alls.

Min eller någon annans historia är ingen ursäkt för vad som händer i Biskopsgården nu, men det kanske kan ge utomstående en inblick i hur det kunde bli så här.

Ett exponentiellt eskalerande utanförskap skapat av decennier av ignorant politik. Ett totalt övergivande av barn som fått växa upp och känna sig som andra klassens medborgare.

Jag kan inte formulera en lösning på ett så komplicerat samhällsproblem i en enkel text, men jag är övertygad om att det är med de små barnen det börjar. För jag vägrar tro att ett barn som får kärlek, uppfostran och vägledning genom sin barndom drömmer om att växa upp och bli en mördare.

Även om barnet växer upp i Biskopsgården.


Av Sebastian Palmdahl

Företagare, kampsportsintruktör och ordningsvakt