DEBATT. Rysslands invasion av Ukraina inleddes i februari 2014, med blixtkriget mot Krim och det väpnade upproret i Donbass. Efter denna grava kränkning av internationell rätt ställdes västvärldens demokratier inför ett avgörande val. Man kunde valt att möta väpnad aggression med militära medel. Men det var för farligt. Man kunde valt att acceptera Rysslands krav på en intressesfär. Men det var politiskt omöjligt. Valet blev ekonomiska sanktioner. Det budskap man därmed sände till Vladimir Putin var glasklart: Du får göra vad du vill med din krigsmakt. Vi kommer att straffa dig, men först efteråt. Och straffet kommer att bli milt.
Tyskarnas ansvar
Detta djupt omoraliska budskap kamouflerades bakom ett omfattande hyckleri. Samtidigt som Tyskland och Frankrike inledde förhandlingar om ett ”Minskavtal”, accepterade man Putins lögner om att Ryssland inte hade någon del i kriget i Donbass. Samtidigt som Tysklands förbundskansler Angela Merkel utövade sin form av ledarskap via otaliga telefonsamtal med Putin, gjorde hon mycket klart att den ryska gasledningen Nord Stream inte fick ifrågasättas. Putin lyssnade och lärde.
Under de åtta år som nu har gått, sedan dessa skändliga charader inleddes, har otaliga talespersoner för EU fortsatt att upprepa hyckleriets centrala mantra: ”sanktionerna biter!” På morgonen den 24 februari 2022 fick vi kvittot. Putin hade betraktat sanktionerna med upphöjt förakt. Och han hade använt tiden till att förbereda ett massivt militärt angrepp.
Putin rycker på axlarna åt sanktioner
När västvärldens demokratier ställdes inför detta fullbordade faktum, blev svaret detsamma: sanktioner. Liksom varit fallet i retoriken 2014, skulle sanktionerna bli massiva och mycket kännbara. Man hävdade att EU stod mer enat än någonsin. Bakom retoriken började dock vissa regeringar genast agera för att den egna handeln med Ryssland inte fick drabbas. Putin ryckte på axlarna.
Den huvudsakliga anledningen till att Ukraina lyckats så väl med sitt försvar är självfallet President Volodymyr Zelenskis kraftfulla moraliska ledarskap, och de ukrainska soldaternas stora hjältemod. Men man har haft stor hjälp av att vissa länder har valt att exportera vapen, främst luftvärn och pansarvärnsvapen.
Tyskland har även här givit prov på sitt moraliska ledarskap. Man inledde med att vägra leverera egna vapen, med att vägra Storbritannien rätt att flyga vapenleveranser över tyskt territorium och med att vägra Lettland rätt att re-exportera tyska vapen. Först på tredje dagen gjorde man en omsvängning under galgen och inledde vapenleveranser. Nu är det upp till bevis även för den svenska moraliska stormakten.
Minskavtalet är vår tids Münchenavtal
Oavsett hur kriget fortsätter att utvecklas står redan klart att de långsiktiga konsekvenserna kommer att bli mycket djupgående. Det beryktade Minskavtalet, som så många har talat så varmt om, kommer att minnas som vår tids Münchenavtal, den skammens dag i september 1938 då Neville Chamberlain sålde ut Tjeckoslovakien för att blidka Hitler.
Det känns angeläget att minnas Winston Churchills kommentar, den gången: ”Ni hade att välja mellan krig och vanära. Ni valde vanära, och ni kommer att få krig.” Churchill blev sannspådd. Nu är vi där igen.
Striden skulle ha tagits 2014
De sanktioner som nu införs mot Ryssland kommer att vålla stor skada på lång sikt, men denna skada bleknar i jämförelse med den skada Ryssland åsamkar sig själv. Landet kommer att bli en parianation, som Kina kommer att kunna utsätta för hänsynslös exploatering. För västvärlden uppstår den omedelbara frågan om hur mycket död och lidande Ukraina kommer att tvingas utstå, innan det blir outhärdligt och vi tvingas att ingripa. Det kanske hade varit bättre att ta striden 2014.
Av Stefan Hedlund
Professor i öststatsforskning, Uppsala universitet
