Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Extremister och återvändare riskerar att bli ännu farligare

Sverige saknar förmåga att ta kampen mot radikalisering och våldsbejakande extremism. Det är inte pengar som saknas, skriver Ola Mattsson från Rädda barnen.Foto: MEDYAN DAIRIEH / ZUMAPRESS.COM/ALL OVER PRESS ZUMA PRESS
Ola Mattsson är Sverigechef på Rädda barnen. Foto: Tomas Ohlsson

Efter regeringens beslut riskerar nu våldsbejakande extremister och terrorresenärer att isoleras och fördjupa sitt avståndstagande från det demokratiska samhället.

I stället kommer de att utgöra ett allvarligt hot mot samhället i stort och för personer i sin omedelbara närhet, skriver Rädda barnens Sverigechef Ola Mattsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | EXTREMISM. I slutet av förra året var vi tvungna att lägga ner orostelefonen mot våldsbejakande extremism. Orsaken var att vi inte längre fick finansiering från regeringen. Det innebär att det inte längre finns något nationellt stöd för anhöriga till personer som är, eller är på väg att radikaliseras.

Att bekämpa våldsbejakande extremism och radikalisering kräver många insatser. Vi är inte upprörda över regeringens agerande, snarare förbryllade över regeringens oförmåga att finansiera en verksamhet de själva tagit fram, och som är utvärderad med mycket gott resultat. 

En mamma som hittar klistermärken som uppmanar till våldsam kamp eller sökhistorik till rekryteringsfilmer, har i princip ingenstans att vända sig.

Vi ligger långt efter andra länder

Regeringen har sagt till Rädda Barnen, såväl som till media och i svar på skriftlig fråga från Roger Haddad (L) i riksdagen, att vi ska vända oss till Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågor för finansiering. Myndigheten menar å sin sida att regeringens uppdrag till dem inte ger förutsättningar för att finansiera verksamheten. Detta skapar förvirring och kan bara leda till en slutsats, staten kan inte administrativt finna former för att stödja en central verksamhet i kampen mot radikalisering och våldsbejakande extremism. Det är inte pengar som saknas, det är förmåga. I en global jämförelse, kan vi peka på flera länder som ligger långt före oss och har permanenta lösningar. 

 

LÄS MER: IS-återvändare ska inte återanpassas – de ska utvisas direkt

 

Rädsla för myndigheter 

Orostelefonen var för många anhöriga till radikaliserade inklusive krigsresenärer, det enda stödet från samhället. En mamma som hittar klistermärken som uppmanar till våldsam kamp eller sökhistorik till rekryteringsfilmer, har i princip ingenstans att vända sig. Kanske har hon ringt till kommunen och där mötts av ett ”ojdå, vad hemskt det låter”. Är hennes son/dotter under 18 bör socialtjänsten vara en naturlig ingång, men många gånger funkar det inte alls, och misstron eller rädslan för myndigheter hindrar henne. 

Är hennes anhörig en man eller en son/dotter som återvänt som krigsresenär, finns det sällan något stöd att söka från samhället. Istället riskerar personen att isoleras, fördjupa sitt avståndstagande från det demokratiska samhället, och istället utgöra ett hot mot samhället i stort och för personer i sin omedelbara närhet. 

 

LÄS MER: De bär ansvaret för att min dotter Ebba dog på Drottninggatan

 

Orostelefonen har tagit emot över 260 ärenden på två år. Ofta har kontakten pågått under lång tid, från ett akut desperat skede till att vi hittat vägar fram till stöd. Stödet har kommit från offentliga aktörer, men i många fall från andra civilsamhällesorganisationer med ”exitverksamhet”. I debatten har några debattörer pekat på att antalet samtal skulle vara lågt. 

Oerhört farliga för samhället

Vi delar bilden av att fler skulle behöva hjälp, men trots tydliga signaler från oss, förmådde regeringen inte att avsätta tillräckliga resurser för att göra verksamheten mer känd i målgrupperna. Samtidigt vet vi att radikaliserade personer ibland är oerhört farliga för samhället och sina anhöriga, men att det är en relativt liten grupp sedd ur ett samhällsperspektiv. Det starka fokuset på antal samtal, riskerar att skymma sikten för det allvarliga hot bara en enda person faktiskt kan utgöra. Det visar på okunnighet och förenklingar i debatten. 

Rädda Barnen har varit operatör för verksamheten, vi har kompetensen och erfarenheten att fortsätta, men är också beredda att stödja andra oberoende civilsamhällesaktörer att utveckla motsvarande verksamhet. Vi har inget egenintresse. Däremot ser vi det som både självklart och nödvändigt, att regeringen står som garant för en långsiktig satsning. 

 

Av Ola Mattsson

Sverigechef Rädda Barnen