Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vad är ett rimligt straff för att förstöra ett lik?

Advokat Reine Nelson.

I flera uppmärksammade rättegångar har den åtalade friats från mord men dömts för brott mot griftefriden, efter att själv ha förstört den avlidnes kropp så att dödsorsak inte går att fastställa.

En ny brottsrubricering och en kraftig straffskärpning bör införas för brott mot griftefriden, skriver advokat Reine Nelson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Under flera år har höjda straff blivit något slags universalmedel för att visa politisk kraft mot olika typer av brott. 

De argument som framförts till stöd för straffskärpningar har ofta, på goda grunder, kritiserats av de som är sakkunniga på området. Kritiken har ofta gått ut på att politikerna bland annat motiverat kraven på längre fängelsestraff med att dessa skulle få en avskräckande effekt. 

Invändningen mot detta är att när det gäller impulsiva, spontana brott så har straffet mycket liten eller ingen betydelse alls för gärningsmannen. När det gäller planerade brott där gärningsmannen har gott om tid att överväga sitt agerande finns det däremot större utrymme för hen att göra rationella överväganden.

Förnekar ansvar

Mot denna bakgrund är det särskilt märkligt att det är så tyst gällande brott mot griftefriden. 

I flera uppmärksammade rättegångar gällande åtal för mord har den åtalade friats från ansvar för att ha åsamkat offrets död men i stället dömts för just brott mot griftefriden.

Det som skett i flera av dessa fall är att den för griftefrid dömde personen förnekat ansvar för offrets död samtidigt som hen genom sin hantering av den dödes kropp omöjliggjort eller i hög grad försvårat fastställande av dödsorsak. 

Det har därför slutat med att det är en helt öppen fråga om den avlidne har dött efter att ha utsatts för ett brottsligt angrepp, av naturliga orsaker eller genom en olyckshändelse.

Ekvationen för gärningsmannen skulle kunna försvåras väsentligt

Den som är skyldig till brott mot griftefriden har således förstört den viktigaste bevisningen som finns i utredningen gällande offrets död. Maxstraffet för detta ”bevissabotage” är i dag två års fängelse. 

Ekvationen för en mördare är därför inte särskilt knepig när detta skall vägas mot ett eventuellt livstidsstraff. Att hantera en kropp efter en avliden så att man förstör möjligheterna att fastställa dödsorsak är typiskt sett ett genomtänkt brott där det finns gott om tid att reflektera över vad man håller på med. 

Många gånger krävs omfattande åtgärder gällande införskaffande av hjälpmedel samt hantering och/eller transport av kroppen med ökad upptäcktsrisk som följd.

Försvårar för mördare

Det finns därför all anledning att utgå ifrån att den dramatiska straffreduktionen som kan uppnås för den som orsakat dödsfallet är den direkt drivande orsaken till agerandet. 

Ekvationen för gärningsmannen skulle kunna försvåras väsentligt genom att det till den nuvarande paragrafen om brott mot griftefriden läggs ett stycke om grovt brott. 

Omständigheter som särskilt bör tas med i bedömningen för den hårdare rubriceringen är om brottet medfört svårigheter att fastställa dödsorsak – eller till och med omöjliggjort detta. 

Om ett sådant grovt brott skulle kunna medföra till exempel tolv års fängelse blir ekvationen avsevärt svårare för gärningsmannen då den möjliga ”vinsten” blir mindre samtidigt som upptäcktsrisken ökar.

En sådan reglering skulle också kunna få betydelse i flera andra avseenden. 

Grovt brott

Den som vållat annans död genom vårdslöshet eller överskridande av en eventuell rätt till nödvärn får all anledning att låta bli att skända offret om de därigenom riskerar ett hårdare straff än om de låter bli.

Både samhällets och anhörigas intresse av att få veta vad som verkligen hänt den avlidne skulle därmed kunna få större genomslag än vad som är fallet i dag.

När det gäller andra brott som syftar till att försvåra för rättsapparaten såsom bevisförvanskning (att genom manipulation av bevisning försöka få en oskyldig dömd), skyddande av brottsling och mened finns nivån ”grov” för de allvarliga fallen. 

Det finns all anledning att införa motsvarande rubricering när det gäller att stärka rättsapparatens kanske enskilt viktigaste uppgift: Att kunna avgöra om en död person mördats eller inte.


Av Reine Nelson

Advokat