Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Höj kraven på de nyanlända

Hamid Zafar, rektor Sjumilaskolan, Göteborg
Låga förväntningar på människor som tagit sig tvärs över jordklotet är i det närmaste att betrakta som rasism, skriver Hamid Zafar, rektor på Sjumilaskolan. Foto: Lennart Rehnman

Varje fjärde kille som gått Sjumilaskolan i Biskopsgården är i dag dömd för brott, visade nyligen SVT:s Uppdrag Granskning.  

I förorten finns en brist på förväntningar och en övertro på begrepp som "mångkultur" – som i dessa områden betyder avsaknad av svensk majoritetskultur, skriver Hamid Zafar, rektor på Sjumilaskolan.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I Sverige har utanförskapsområden funnits i decennier. Flertalet betecknas som särskilt utsatta med hög kriminalitet, narkotikaförsäljning och parallella samhällsstrukturer. 

 

Ett av dessa är Biskopsgården i Göteborg, där jag växte upp och där jag i dag arbetar som rektor.

 

Något jag märker dagligen är hur det hos beslutsfattare finns stor välvilja och solidaritet kring att ta emot många nyanlända, men sällan tydliga strategier för hur dessa ska anamma svensk lagstiftning, normer och värderingar. Det underlättas samtidigt inte av de skrämmande låga förväntningarna på nyanlända. 

 

Låga förväntningar är att betrakta som rasism

Många av de nyanlända erbjuds valfri samhällsinformation. Man kan alltså välja bort att gå på den, trots att det för de flesta av dem är det första mötet med det svenska samhället. Jag möter också nyanlända som är frustrerade över de låga kraven från exempelvis SFI-undervisningen. Dessa låga förväntningar på människor som tagit sig tvärs över jordklotet är i det närmaste att betrakta som rasism. Att de skulle vara oförmögna att prestera. 

 

LÄS MER: Här är var fjärde kille dömd för brott – efter högstadiet  

 

En som pratat med de boende i dessa utanförskapsområden är Mats Widingson, forskare, som skrivit avhandlingen ”Från miljonprogram till högskoleprogram”. Han har intervjuat ungdomar från Angered i Göteborg som mot alla odds tagit sig vidare till akademiska studier. En intressant bild framträder. 

För dessa ungdomar var det inte fritidsgårdar, jippoartade kultursatsningar eller materiellt överflöd som gjorde skillnad. Den dominerande faktorn var trygga familjer. Många gånger har föräldrarna inte ens själva eftergymnasial bakgrund, men har varit flitiga med att uppmuntra sina barn. 

Ungdomarna i Widingsons avhandling lyfter fram språket som en utmaning i mötet med högskolan. De sociala strukturerna ger upphov till variationer i språket mellan sociala grupper i samhället. Så kallade sociolekter. I förorten talar man inte samma svenska som i majoritetssamhället. När ungdomarna möter majoritetssamhället i högskolan uppfattas de som socialt underlägsna. Språket blir en symbolisk statusmarkör. 

Glöm inte bort språket i förorten

När jag frågat elever som gått från grundskola till gymnasium så vittnar flera om att det är svårt. Inte studierna, men mötet med majoritetskulturen. De känner sig underlägsna rent språkligt. 

Genom åren har vi sett flera försök att relativisera bort språket i förorten. Misslyckade försök att etablera ”Rinkebysvenska” eller ”Rosengårdssvenska” har gjorts. Sådana försök är att göra individerna i dessa områden en björntjänst.

I debatten lyfts mångkultur ofta fram som något positivt. Något man sällan pratar om är att mångkultur i dessa områden betyder avsaknad av den svenska majoritetskulturen. Vi har förorter i Sverige där invånarna i mycket begränsad utsträckning kommer i kontakt med majoritetskulturen. I så stor grad att den betraktas som främmande. 

 

LÄS MER: Därför lämnar jag Husby 

 

Jag tänker tillbaka på min egen uppväxt. Hur viktigt och berikande mitt möte med den svenska majoritetskulturen var. Midsommarfiranden, majbrasor och mötet med mina svenska grannar formade mig och min relation till den svenska kulturen. En granne älskade modellbygge. Av honom fick jag regalskeppet Wasa i present när han skulle flytta. 

Till sist har vi boendesegregationen. Redan 1988 skrev sociologen Kirsti Kuusela i sin avhandling ”En etnisk boendesegregation i Göteborg” om hur bostadsområden påverkas när svenskarna lämnar. Svenskarna börjar lämna området när invandrarna utgör 25-30 % av befolkningen. Och när svenskarna börjar utgöra en minoritet försöker alla som har möjlighet att ta sig därifrån.

Så hur löser vi detta?

En bra början är att inte låta nyanlända bosätta sig i utanförskapsområden. Skolkommissionen har presenterat förslag om att skolor behöver ta ansvar för sin elevsammansättning. Samhället behöver ta ansvar för själva befolkningssammansättningen i städerna.

Se också till att SFI blir obligatoriskt och låt utbildningen omfatta fler timmar i veckan. Höj kraven och förväntningarna på de nyanlända avsevärt. 

Det är det minsta man kan begära av dem som tagit sig hit genom svåra umbäranden. 

 

Hamid Zafar

Rektor och adjunkt