Det kan vara saker de sagt, saker de gjort. Elaka ord riktade till en vän, en hätsk kommentar kastad i ansiktet på en främling. När jag tänker på de där orden ilar det liksom till i magen. Skammen blir mer och mer fysisk för mig medan den fortplantar sig genom kroppen. Känner ni igen den känslan?
För ett antal år sedan skrev jag en sak jag skäms otroligt mycket över. Jag hånade och förringade Malexander-mordens offer, då två polismän avrättades med sina egna tjänstevapen.
Varför avrättades de? För att de skyddade allmänheten mot tre nazister som i sin vilda flykt, efter ett bankrån, inte tvekade att skjuta vilt omkring sig. De gav sitt liv för att skydda oss: allmänheten.
Jag vet att det finns män och kvinnor som varje dag kliver upp på morgonen och är beredda att göra detsamma. Trots att de får dåligt betalt, trots att de ofta möts av oförstående och våld så fortsätter de – dag efter dag.
De vakar över oss alla, också över mig, mot det som är ont. De försvarar Sverige, de försvarar demokratin.
Utan de poliskvinnor och polismän som varje dag möter ondskan, och ibland går i fysisk närkamp med den, så skulle feminister – som jag själv – inte våga yttra mig av rädsla för att bli skadad av människor som inte delar mina åsikter.
LÄS MER: Bara ett fegt varumärke bryter på grund av "starka reaktioner"
Kanske delar de inte mina åsikter, alla Sveriges poliser, men jag vet att om jag skulle behöva deras hjälp, om mitt liv vore i fara, så skulle de utan att tveka komma till undsättning.
Jag skulle helst av allt vilja ringa till dem allihop, be om ursäkt för att jag sårat dem, för mina idiotiska ord. För det var förbannat dumt, respektlöst och obegåvat att uttala mig om två personer som så osjälviskt och modigt offrade sina liv. Och respektlöst för deras anhöriga.
De där orden jag skrev för ett antal år sedan kan jag aldrig ha oskrivna. Den där ångesten i kroppen, när jag tänker tillbaka på dem kommer aldrig att försvinna. Men jag hoppas att de poliser som ser mig på gatan, som riskerar sina liv för mig, i fortsättningen förstår hur högt jag värdesätter deras arbete. Och, framför allt, att de tar emot mitt förlåt.
Förlåt.
Karin "Kakan" Hermansson
Programledare, konstnär, författare
Premium
Premium
Premium