Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Heder och kränkta män finns i alla kulturer

Det är svårt att vara pojke. I förväntningarna, på skolgården, i omklädningsrummet, i familjen, i traditionen, skriver Mia Skäringer Lázár.Foto: Emma Svensson
Texten är tidigare publicerad i nyutkomna ”Sida vid sida – en bok om feministisk revolution”.

I morgon är det internationella flickadagen. 

Ett sätt att förändra villkoren för jordens flickor är att förändra uppfostran av jordens pojkar, skriver Mia Skäringer Lázár som låter publicera sitt tal från Fadimegalan 2020. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Om jag vore en gud så skulle jag överväga att lyfta kvinnan från jorden en stund. Lägga henne i pyjamasfickan under mitt hjärta, där hon skulle få vaggas till rytmen av min puls, så som hon själv har burit livet och kommit med trösten till andra. Där skulle hon få vila tills världen gjort sig förtjänt av sin kvinna igen. 

Men jag är ingen gud, bara en trött människa, en trebarnsmamma med hårt beskurna vingar och blodiga fästen. Det är farligt att vara flicka, dödligt att vara kvinna som ber om mänskliga rättigheter. För bara genom att leva kränker hon mannens luftrum. Bara genom att visa sig vara lika bra, ja kanske starkare så utgör hon ett hot som måste tyglas. Ägas förklaras och kontrolleras. 

Och kränkta män som projicerar sin egen förlorade heder i kvinnohat finns i alla kulturer. Här, där, framför och bakom. I system, traditioner och jargonger. 

Det svåra livet som pojke

Det är svårt att vara pojke. I förväntningarna, på skolgården, i omklädningsrummet, i familjen, i traditionen. Lipa inte. Var ingen mes. Skydda familjens heder. Låt dig inte kränkas. Ta inte en smäll. Slå tillbaka. Håll huvudet högt. Visa dig aldrig svag. 

Allt börjar hos pojken. Min och din, skriver Mia Skäringer.Foto: SHUTTERSTOCK

Älskade lilla pojke. Det är hos dig allt börjar. Hur ska jag hjälpa dig gå oskadd genom förväntade roller. Bevara din gloria av blommor och hjärtan. Hur kan jag konservera dina tårar om de någon gång fjättras i en håla av påhittad manlighet. Om du inte längre vågar visa din svaghet, din rädsla. Om du en dag föser bort min hand på din kind och aldrig mer ber mig stanna. Då måste jag ha en burk med din egen salta sårbarhet. Motgift till din egen själs försvar. En pipett att droppa din lilla pojkes tår med på varje hård knuta. Så den kan lösa upp dig till din en början. Ge dig tillbaka dig själv. 

Dina kramar kan rädda världen

Lilla pojken min. Du och jag kan frigöra varandra. Dina tårar kan hela mina sår. Dina kramar kan rädda världen. Dina tårar kan trygga din systers liv. Jag måste hjälpa dig gå fri. 

Det är på dig vi begår det första övergreppet som sedan blir spiralen, dominobrickan som puttar händelserna vidare. En tung fördämning av förhindrade uttryck. Taket som faller in i huset som är du. Känslor som ej fått uttryckas. Och i rasmassorna hamnar hon. Där tystnar hon med handen knuten och munnen full av ditt byggdamm. Det är där hon förlorar sin röst och det är där hon dör om du inte vaknar och bär bort dina egna stenar. Din tyngd som stryper hennes liv. Om vi inte ser och förstår. 

Därför blev jag feminist

Därför blev jag feminist min älskade pojke. För din och min skull. För att säkra konstruktionen i ditt hus, göra den mjukare och flexiblare. För att få tillgång till alla rummen i mitt hus. Där du stått i vägen. Du skall aldrig utgöra ett hinder, en osäkerhet, en fara för dina medmänniskor. 

Jag kommer alltid försvara en kvinnas rätt till sina egna val, sin egen röst och sin egen kropp. Sitt eget liv. Alltid försvara en pojkes rätt till sina egna känslor.

I kärlekar och relationer som vill bo i dig. Nära dig. Kring dig. Där ska du på ett självklart sätt flöda fritt. Med empati och känslomässig tillgång. Du ska inte stå ensam kvar i applådtacket efter föreställningens slut. Vi ska leva vårt liv som fria. Bredvid varandra med samma rättigheter och möjligheter. 

Allt hänger ihop

Först var jag blind för sammanhanget. Men efter att ha skavts mot jordskorpan länge nog vidgades mitt förstånd. Det var blödande, känslomässiga, vetenskapliga, traditionella, kulturella religiösa, vanemässiga, sociala, hedersrelaterade, våldsamma, sexuella och förminskande ekvationer som plötsligt löste sig i min uppställning. 

Allt hänger ihop. Du och jag och alla olika slags kvinnoförtryck i världen. Det var när mina inre sår, som egentligen aldrig läkt, skrapades upp av de yttre strukturerna. När jag insåg vad man verkligen gjort mot mig som kön, vad man gjort med kvinnan och vad man fortfarande gör med henne, att allt har en början och därför också ett möjligt slut. Och när Stridsberg säger de döda flickorna kan tala fast dom har jord i munnen, hör jag rösterna, de levande och dödas kanon i min kvinnosjäl. Vi förnimmer samma känslokropp och på denna punkt blir vi ett. Riv det uppdikterade manuset och bränn skiten. 

Vi tog slagen och svalde blodet

För alla gånger vi blev tysta, skrämda, hotade eller skrattade av chock. För alla gånger vi fick knyta handen i fickan, finna oss. Ta slagen, svälja blodet. För alla gånger vi inte reagerade som vi borde, hade för korta kjolar, blev förälskade i fel människa, kön eller hudfärg. För alla gånger vi bara bad om mänskliga rättigheter. Om luft, möjlighet, kropp och frihet. För alla gånger vi bara ville höra vår egen röst. För alla gånger han gick fri och hon förlorad. 

På denna punkt blir vi ett. Som de olika människor vi är. Enade just i ett enda avseende. Vi är inte tysta längre. Och vi pratar även för dem som inte har någon röst. 

Det börjar hos pojken

Jag kommer alltid försvara en kvinnas rätt till sina egna val, sin egen röst och sin egen kropp. Sitt eget liv. Alltid försvara en pojkes rätt till sina egna känslor. För allt börjar hos pojken. Min och din. I samma stund han landar mellan sin moders ben och hon varsamt torkar bort sitt eget blod från hans hud. I samma stund hans far klipper navelsträngen eller visar upp honom för familjen och världen. I alla intryck och uttryck. I alla miljöer och rum. 

Vi måste hjälpa honom gå fri. Hjälpa honom gråta tårarna historien förhindrade. Vi måste börja från början.

 

Av Mia Skäringer Lázár

Skådespelare

Texten är tidigare publicerad i nyutkomna ”Sida vid sida – en bok om feministisk revolution”