Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hårdare straff ger inte färre våldtäkter

Fler dömda förövare är inte samma sak som minskat antal våldtäkter, skriver Alexander Alvina Chamberland och Anna Svensson.

I våldtäktsdebatten propageras det för hårdare straff och lagändringar. Det paketeras ofta som en feministisk fråga.

Men fler dömda förövare är inte samma sak som minskat antal våldtäkter, skriver Alexander Alvina Chamberland och Anna Svensson, som har personliga erfarenheter av våldtäkt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I våldtäktsdebatten är det mer regel än undantag att propagera för hårdare straff och lagändringar som kan leda till fler fällande domar. Det paketeras ofta som en feministisk fråga. Det blev tydligt i valspurten 2014 då Alliansen föreslog två nya brottsrubriceringar: synnerligen grov våldtäkt samt oaktsamhet vid våldtäkt.

Annie Lööf (c) anklagade Jonas Sjöstedt (v) för att svika våldtagna kvinnor då han ville återinföra möjligheten till halvtidsfrigivning för förstagångsförbrytare i alla brottskategorier, och den rödgröna regeringen har gjort klart att straffet ska höjas för grova sexualbrott.

Skärpta straff får politiker att framstå som handlingskraftiga, men fler dömda förövare är inte samma sak som minskat antal våldtäkter, som ju borde vara målet. Fler dömda förövare och hårdare straff är heller inte alltid det bästa för dem som utsatts för våldtäkt.

Mycket forskning visar att höjda straff inte leder till minskad kriminalitet. När det gäller just våldtäkt visar undersökningar från USA att antalet våldtäkter som sker inom fängelset är nästan lika hög som antalet våldtäkter utanför. 67 procent av alla HBTQ-personer i fängelset i Kalifornien har blivit våldtagna.

 

Istället för det fokus på ändrad lagstiftning, fler dömda och högre straff, som präglar den svenska våldtäktsdebatten, borde vi titta mer på förebyggande och reparativa åtgärder. I Sverige finns den nationella hjälplinjen Preventell som bland annat riktar sig till personer i riskzonen för att begå sexuella övergrepp, men finansieringen är bara säkrad för 2015. Stödlinjens årliga budget på 2,5 miljoner kronor är betydligt lägre än Kriminalvårdens kostnader för att verkställa en enda våldtäktsdom.

Hårda straff och fler dömda presenteras ofta som viktiga åtgärder för våldtäktsöverlevares skull. Men är det verkligen så enkelt? Reparativa åtgärder som sker på ett mellanmänskligt plan, i stället för genom rättssystemet borde ges mer utrymme. I Norge och USA pågår projekt för att utkräva ansvar av förövare och ge upprättelse till våldtagna. Det kan fungera som komplement eller alternativ till det rättssystem vi är vana vid. Samlade forskningsresultat kring reparativ rättvisa visar att överlevarens rädsla och ångest minskades medan tilliten och självförtroendet ökades. Inga fall av förövare som attackerat brottsoffret har rapporterats.

 

Kraven på fler och hårdare straff bygger på och befäster synen på våldtäkt som det värsta som kan hända en kvinna. Självklart är det inte bara kvinnor som kan våldtas, och inte bara män som kan våldta. Men argumentationen för hårdare straff vilar på inrotade föreställningar om det feminina som särskilt utsatt och skyddsvärd och det maskulina som otyglat aggressivt.

Dessutom ignorerar detta synsätt att polis- och rättsväsende ofta reproducerar rasistiska strukturer. I exempelvis rapporten ”Likhet inför Lagen” påpekar Naiti del Sante att polisens undersökningar blir mest noggranna när förövaren har utländsk bakgrund och offret är svenskt och minst noggranna när offret har utländsk bakgrund och förövaren är svensk.

Våldtäktsdebatten kan inte bara handla om enkla lösningar. Vi måste formulera de faktiska problemen för att sedan söka med ljus och lykta efter möjliga lösningar. Om vi vill ha fler dömda förövare så kan vi antagligen fortsätta ändra i lagstiftningen år efter år.  

Om vi i stället vill minska antalet våldtäkter och förbättra livskvaliteten för våldtagna är det nog dags att se oss om efter fler alternativ.

 

Alexander Alvina Chamberland och Anna Svensson, aktuella med boken "Allt som är Mitt - Våldtäkt, stigmatisering och upprättelse" som bland annat bygger på deras personliga erfarenheter av våldtäkt