Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här är SD:s pakt med de rödgröna

Dold uppgörelse? Magdalena Andersson och Socialdemokraterna har ingått en dold pakt med Sverigedemokraterna, menar Carl B Hamilton. Foto: Robban Andersson

Glöm Mona Sahlins löfte om att S inte ens tar i SD "med tång" - nu har de rödgröna och SD funnit varandra, skriver Carl B Hamilton.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det behövdes bara tre år och tre miljarder. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har övergett Mona Sahlins löfte att inte ta i Sverigedemokraterna "ens med tång". I stället har Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ingått en dold pakt med Sverigedemokraterna. De är överens om att stoppa sänkt statlig skatt ("brytpunkten" i skatteskalan), och vill riva upp regeringens aktuella förslag som, efter skatt, skulle ge mer i plånboken för fler som jobbar mer.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är så sugna på högre skatter att de väljer att bryta sina löften om att inte agera ihop med Sverigedemokraterna. De hade lätt kunnat undvika det.

Genom det dolda handslaget ges i stället Sverigedemokraterna legitimitet och inflytande i svensk ekonomisk politik. Som ersättning för hjälpen att bryta sin politiska isolering behövde Sverigedemokraterna betala ett lågt pris - tre miljarder kronor - som dock finansieras av en miljon skattebetalare, varav säkert bara en liten minoritet sympatiserar med det främlingsfientliga och bakåtsträvande partiet.

En huvudregel i riksdagsordningen - d en lag som bestämmer hur riksdagen fattar beslut - säger att budgeten ska ses som en helhet, och att statsbudgeten och dess utgiftsområden ska "fastställas genom ett enda beslut" - just för att skydda helheten. Sålunda är till exempel "utgifterna oupplösligt förbundna med inkomstberäkningen", som tidigare domaren i Högsta domstolen och professorn i konstitutionell rätt, Fredrik Sterzel, skriver i sin bok "Finansmakten i författningen". Sterzel är kristallklar i sin dom att det inte är tillåtet att göra som oppositionen nu kräver. De vill nämligen - efter det att ett första budget- beslut fattats - bryta upp det beslutet, ta bort skattesänkningen, och sedan fatta ett nytt budgetbeslut. Det blir alltså flera budgetbeslut och i stället för det i riksdagsordningen föreskrivna ett beslut - och bryter därmed mot tydliga ordalydelsen i riksdagsordningen.

 

Den nuvarande ordningen har fungerat väl i mer än 15 år, och bygger på den konsensuskultur som i vårt land funnits i författningsfrågor. Oppositionspartierna vill riva upp både konsensuskulturen och 15 års praxis. Till sist kommer frågan - som det nu ser ut - att via talmannen hamna i riksdagens konstitutionsutskott (KU) i månadsskiftet mellan november och december.

Med tanke på den fortsatta besluts- processen i riksdagen är det följaktligen både olyckligt och illavarslande med den konflikt som tydligen utskottets ord- förande Peter Eriksson, MP, upplever sig ha med talmannen Per Westerberg (DN 16/10). För att gå rakt på sak: Jag är bekymrad för att KU:s tolkning av riksdagsordningen i denna fråga inte blir korrekt, vilket ytterligare skulle skada den skyddsvärda konsensuskulturen i författningsfrågor.

Det för mig helt obegripliga i sammanhanget är dock Magdalena Andersson och Socialdemokraternas kortsynta beteende. De hoppas rimligen att inom ett år leda en rödgrön minoritetsregering. Men varför är socialdemokraterna då så ivriga att riva ned den nuvarande fungerande budgetordningen och därmed undergräva en sådan regerings möjlighet att ekonomiskt styra landet? Den regeringen skulle löpa den uppenbara risken att få "administrera en sönderfallande ekonomi", vilket redan Olof Palme varnade för. Och att åstadkomma denna politiska situation efter ett samagerande som legitimerar och ger Jimmy Åkesson och Sverigedemokraterna bestämmanderätt i den ekonomiska politiken. Det är i sanning svårbegripligt.

Tre år tog det. Och tre miljarder visade sig vara det exakta priset för Socialdemokraternas heder, Miljöpartiets integritet och Vänsterns högtidstal mot främlingsfientlighet.

 

Carl B Hamilton

är ekonomiskpolitisk talesperson för Folkpartiet, tidigare statssekreterare i finansdepartementet och professor i nationalekonomi.