Ibrahim Dabbashi, Libyens biträdande FN-ambassadör, sa i går att han nu tror att ett folkmord har inletts i Libyen. Frågan är om läget i Libyen nu är sådant att FN bör ingripa genom humanitär intervention, enligt generalförsamlingens resolution 60/1 (sept. 2005). Där sägs bland annat att FN:s medlemmar är beredda att vidta kollektiva åtgärder genom säkerhetsrådet i överensstämmelse med FN-stadgan, inbegripet dess kapitel VII, från fall till fall och i samarbete med relevanta regionala organisationer där så är lämpligt, i de fall fredliga medel inte räcker till och de nationella myndigheterna uppenbart misslyckas med att skydda befolkningen mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Säkerhetsrådet har genom en resolution år 2006 ställt sig bakom denna deklaration.
Enligt min mening är det självklart att FN:s säkerhetsråd nu bör analysera frågan om humanitär intervention. Denna analys bör ske mot bakgrund av de fem frågor som FN:s högnivåpanel om hot, utmaningar och förändringar formulerade år 2004.
Enligt panelen bör rådet när det överväger att använda militärt våld, utöver alla andra överväganden som måste göras, alltid beakta följande fem grundläggande kriterier: (a) hotets allvar, (b) är avsikten den rätta, (c) är den tilltänkta åtgärden den sista utvägen, (d) är åtgärderna proportionella och (e) råder balans i konsekvenserna.
Det sistnämnda kriteriet är särskilt viktigt här. Vad panelen menar är att det ska finnas en rimlig utsikt att den militära aktionen ska lyckas möta hotet i fråga så att följderna av ingripandet inte blir värre än följderna av att man inte gör något.
Denna avvägning är av särskild betydelse för de FN-medlemmar som överväger att bidra med trupp till operationen. Om rådets analys sker på ett öppet sätt, kommer allmänheten med säkerhet också att respektera dess slutsatser.
Av det sagda framgår att det ingalunda är säkert att FN bör ingripa med vapenmakt i detta fall. Troligen förhåller det sig så att Muammar Khadaffi har gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten; den åsikten har framförts av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Därmed skulle ett villkor för ett ingripande vara uppfyllt.
Men när man kommer in på de fem kriterierna blir saken genast mera komplicerad. Här får de militära rådgivarnas analys avgörande betydelse. Hur ingriper man med vapenmakt mot en ledare som är omgiven av åtminstone delvis lojala styrkor och som uppehåller sig mitt bland civilbefolkningen i sitt land?
Men även om ett klartecken skulle ges från militärt håll återstår den politiska bedömningen. Flera komplicerade frågor måste besvaras här. Hur skulle till exempel en intervention i Libyen uppfattas i den övriga arabvärlden? Och går samtliga fem permanenta medlemmar i säkerhetsrådet med på att ingripa?
Vidare: Om det femte kriteriet ovan skulle vara uppfyllt, är FN:s medlemsstater beredda att ställa nödvändig trupp och materiel till FN:s förfogande. Jag glömmer aldrig Boutros Boutros-Ghalis förtvivlade rop på hjälp för att stoppa folkmordet i Rwanda i april 1994. Enligt den militära expertisen kunde 3 500 fallskärmsjägare stoppa ohyggligheterna. Ingen stat var beredd att ställa upp med en sådan kontingent! Skulle man vara beredd att göra det nu?
Det säger sig självt att jag inte har något underlag för att svara på frågan om en humanitär intervention är den rätta vägen för närvarande. Med vad som definitivt bör beslutas om i nuläget är sanktioner för att åstadkomma en förändring. Från flera håll hörs också krav på att FN ska ingripa med sådana. Bland annat har oberoende International crisis group publicerat en aktionsplan som riktar sig både till FN och enskilda medlemsstater.
Saken kan dock komma i ett annat läge om sanktioner inte hjälper och övergreppen tar sig sådana uttryck att kraftfullare åtgärder krävs. I ett sådant läge blir frågan om också Sverige är berett att ställa upp för att skydda befolkningen från brott mot mänskligheten.
Hans Corell
