I söndags, den fjärde advent, begav jag mig till en liten vit kyrka på den skånska landsbygden för att fira gudstjänst. Jag längtade efter den speciella form av gemenskap som uppstår när människor, oavsett kön, ålder, etnicitet, klass och politisk övertygelse samlas för att bekänna sin tro på en gemensam Gud. Jag såg fram mot att stämma in i gemensam bön och psalmsång. Jag önskade mig trosgemenskap och Guds ord. Istället fick jag ett politiskt brandtal.
LÄS MER: Den gamla asylpolitiken var dålig
Prästen inledde gudstjänsten med att läsa valda delar av ”Juluppropet”, kyrkornas upprop för en ”human migrationspolitik”. Prästen läste den känslomättade texten med stort patos. Sedan meddelade hon att det fanns listor att skriva på vid utgången. Församlingen skruvade oroligt på sig och sneglade förstulet mot utgången. I en gudstjänst uppmanar alltså prästen sin flock att ta ställning i en komplicerad inrikespolitisk fråga, en fråga som kräver både kunskap och eftertanke för att ta ställning till. När församlingen vid gudstjänstens slut troppade ut låg uppropet där, påpassligt nära kollektsamlaren, och krävde de förbipasserandes namnunderskrift. Prästen stod myndigt, mitt i gången, med händerna knäppta på sin prästerliga mage. Det krävde en hel del kurage för att inte falla till föga för det sociala trycket att skriva under.
LÄS MER: Det är uppenbart att integrationen inte fungerar i Sverige
Jag kände stor sorg när jag gick mellan de buxbomkantade gravarna mot min bil. Jag hade velat fråga prästen om en del saker, som jag funderar över i anslutning till Juluppropet – var tänker sig kyrkan att alla de här människorna ska bo? Det finns ju inte bostäder åt dem som vi redan tagit emot. Hur tänker sig kyrkan att det hela ska finansieras – det saknas 50 miljarder i budgeten enligt Riksrevisionsverket. Hur ska vår infrastruktur, skola, vård, sociala omsorg klara av en ännu högre belastning?
Jag avstod från att ställa mina frågor. Jag har nämligen på känn att prästen inte hade några bra svar på mina frågor. Hon agerade på order uppifrån, allt i syfte att samla så många namnunderskrifter som möjligt. Svenska kyrkans agerande är teologiskt tveksamt ur två aspekter: enligt den lutherska kyrkans tradition består tillvaron av två regementen, det andliga och det världsliga. Dessa ska hållas isär. Partipolitik ska inte bedrivas i kyrkan. Vidare betraktas varje kristen som myndig att fatta egna beslut. Ingen präst eller ärkebiskop ska diktera för mig vad jag ska tycka. Kyrkans politisering är omöjlig att rättfärdiga teologiskt.
Jag vågar påstå att det historiskt stora medlemstappet har med just detta att göra, kyrkans politisering. Under årets tio första månader lämnade en bit över 80 000 personer kyrkan. Det är 33000 fler än under hela 2015 och den högsta siffran någonsin. Jag har varit på väg att sälla mig till de avhoppades skara många gånger, men väljer att stanna för att kämpa för min kyrkas tillnyktring och återgång till att vara en trosgemenskap snarare än en åsiktsdito. Nästa kyrkoval kommer jag att vara påläst och använda min rätt att påverka min kyrka. Kyrkan ska vara politisk, absolut, men också inkluderande. I en bred folkkyrka så ska socialister och borgare sitta sida vid sida, dela bröd och vin och be tillsammans. I Guds rike har alla en plats. Den övertygelsen ber jag för att svenska kyrkan återvänder till.
Ann Heberlein
Teologie doktor i etik
Premium
Premium
Premium