DEBATT. Alla fyra storbankers pinfärska prognoser de senaste dagarna visar samma sak: Inflationen är redan på väg bort från Sverige!
Inflationen kom från utlandet, först från pandemin och sen från kriget. Den sköljde över oss genom dramatiskt höjda priser på viktiga importvaror som olja, men också genom att hemmaföretag kunde höja priser i linje med utlandsmarknaden. Elpriset var det tydligaste exemplet bland många.
Det blev helt nödvändigt för Riksbanken att gripa in med höjda räntor för att förebygga att den importerade tillfälliga inflationen permanentas som inhemsk löneinflation. Att inflationen därmed tillfälligt späds på ytterligare är ett pris man måste betala. Att det dessutom var högkonjunktur – och brist på arbetskraft över hela landet – gjorde risken för en inhemsk inflation hög. Därför var en räntehöjning ofrånkomlig.
Överraskande snabbt
Men nu är läget ett annat. Bankekonomerna pekar ut resultatet så här långt. Ingen av dem tror att inflationen biter sig fast, alla är övertygade om att Riksbankens inflationsmål på 2 procent i årstakt nås överraskande snabbt.
Nordea bedömer att prisstegringarna i princip upphör redan nu, direkt efter årsskiftet och stannar på en enda procent sammanlagt under hela 2023. SEB bedömer att prisstegringarna avtar snabbt under året ner till Riksbankens mål när året är slut. Bara Handelsbanken tror att Riksbankens mål om prisstabilitet (2 procent för KPI exklusive ränta) nås först några månader in i nästa år.
Inte bara storbankerna tror på en snabb inbromsning av inflationen. Den internationella valutafonden, IMF, redovisade också en liknande bedömning i veckan. SBAB:s analys är att den underliggande inflationen toppade redan i somras.
Därmed är alla överens om den optimistiska bedömningen att inflationsbomben är tillfällig och snabbt övergående.
Om hushållen över ett par år vill minska skulden med ynka tre procent genom att konsumera mindre av sina inkomster stramas efterfrågan i ekonomin åt med ytterligare 150 miljarder kronor
Detta är ganska sensationella siffror. De sätter nytt ljus på behovet av nya räntehöjningar. De flesta räknar med en höjning med 0,50 procent nu i februari, inklusive bankernas prognosmakare. En räntehöjning nu får åtstramande effekt långt senare, först sent i år och nästa år, när inflationen redan klingat av och när hushållens försämrade ekonomi har drivit ner ekonomin i avmattning.
Osäkerheten har minskat på sistone. Lönekraven är extremt ansvarsfulla, de internationella priserna har lugnat sig, Västeuropa har lyckats frigöra sig från rysk gas och ytterligare energiprishöjningar har därmed blivit osannolika. Risken för förnyad inflation finns kvar men har minskat ordentligt.
Inhemsk osäkerhet
För egen del ser jag en annan, rent inhemsk osäkerhet: Hushållens räntekostnader har ju flerdubblats, vi vet ingenting om hur reaktionerna kommer att bli. Det finns en risk att många väljer att minska sin skuldsättning i stället för att konsumera.
Om kostnaden för att vara skuldsatt stiger med flera hundra procent måste den risken tas på stort allvar. Och med skulder på 5 000 miljarder kronor kan även små förändringar få stora effekter på ekonomin. Om hushållen över ett par år skulle minska skulden med ynka tre procent genom att konsumera mindre av sina inkomster stramas efterfrågan i ekonomin åt med ytterligare 150 miljarder kronor utöver den nedgång som redan ligger i korten. I så fall sjunker bostadspriserna ännu mer och arbetslösheten stiger i höjden.
Detta är ingen överhängande fara, men en sådan dramatisk snöbollseffekt har vi upplevt tidigare och risken för en upprepning måste tas med i kalkylen inför nya räntehöjningar. Håll igen med åtstramningen!
Av Leif Pagrotsky (S)
Tidigare vice ordförande i riksbanksfullmäktige, tidigare närings-, kultur-, handels- och utbildningsminister.
