DEBATT. Annars hade inte regeringen valt att införa gymnasielagen, en lagstiftning som till 99,4 procent gynnar unga män. Den ger 9000 ensamkommande ungdomar rätt att stanna i Sverige. Det råder inget tvivel om att många av dem sannolikt upplevt svårigheter, både i sina hemländer och på vägen till Europa. Men det berättigar dem inte till asyl. En betydande andel har fått sin ålder uppskriven, saknade giltiga ID-handlingar och många har också – innan gymnasielagen tillkom - fått avslag på sin asylansökan.
Trots att regeringen ägnar sig åt ”mainstreaming”, genuscertifiering och en förment feministisk utrikespolitik fortsätter migrationspolitiken att vara ett jämställdhetspolitiskt sorgebarn. Den rödgröna migrationspolitiken saknar inte bara jämställdhetsperspektiv, den missgynnar aktivt flickor och kvinnor.
Statistiken är tydlig
Det märks inte minst i statistiken, flickor och kvinnor är kraftigt underrepresenterade bland asylsökande. Under rekordåret 2015 var fördelningen 70 procent män och 30 procent kvinnor. Bland de drygt 35 000 ensamkommande barnen var det 92 procent pojkar och endast 8 procent flickor som sökte asyl. Under 2016 beviljades 44 551 män och 27 020 kvinnor uppehållstillstånd. Varför? För att flickor och kvinnor inte har samma chans eller förutsättningar att bege sig på en lång och strapatsrik resa till Sverige. Solidariteten får inte endast sträcka sig till de människor som förmår att dyka upp vid vår egen tröskel.
Varför går det att ta fram en speciallagstiftning likt gymnasielagen för att skydda unga män som saknar skyddsskäl, men inte regelverk eller lagar som gynnar de mest utsatta grupperna som behöver vår hjälp mest?
Flickor och kvinnor, hbtq-personer och funktionshindrade är de grupper som far mest illa vid konflikt och krig. De blir i högre utsträckning kvar i konfliktdrabbade områden och flyktingläger. I kaoset som råder har de än svårare att hävda sina rättigheter. Deras specifika hälsobehov möts sällan, eller aldrig.
Varför en särlösning för män?
Krasst sett så är det grupperna som är i störst behov av skydd som missgynnas av dagens migrationspolitik. Det är inte moraliskt försvarbart. Om Sverige har möjlighet och kapacitet, varför går det att ta fram en speciallagstiftning likt gymnasielagen för att skydda unga män som saknar skyddsskäl, men inte regelverk eller lagar som gynnar de mest utsatta grupperna som behöver vår hjälp mest?
Den feministiska regeringen problematiserar ofta de könsskillnader som existerar inom yrkesgrupper på arbetsmarknaden. Då är det plötsligt absolut livsnödvändigt att det råder 50/50-fördelning mellan könen. Men när det gäller migrationspolitikens skeva könsfördelning envisas regeringen med att blunda.
Om regeringen vill leva upp till sina föresatser måste den snarast lägga om kursen i migrationspolitiken. Annars är allt tal om feminism och jämställdhet bara tomma ord.
Av Sarah Havneraas
Förbundsordförande Kristdemokratiska kvinnoförbundet
