Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gunnar Wetterberg: Gamla hundar smartare än nya

Alltfler 60-åringar stannar kvar i yrkeslivet.
Det är statistikens lyckligaste trend.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

ARBETSKRAFT
Ända sedan början
av 1980-talet slirade pensionsåldern stadigt nedåt, men de senaste åren har något hänt. Fler stannar längre. En del förklarar det med de brandgula kuverten, andra med fyrtiotalisternas högre utbildningsnivå. Oavsett vilket, välfärden tjänar på det. Det är så svårt att lära gamla hundar sitta, säger de som vill skicka hem 60-åringarna.  Häromåret skrapade den finske arbetslivsforskaren Juhani Ilmarinen på den myten. Den kan vara en överskattning av laboratorieförsök, yngre har lättare att memorera meningslösa sekvenser än äldre. I arbetets vardag är förhållandet ofta det omvända. 
"Det mekaniska yttre minnet försvagas", skriver Ilmarinen, "men underskottet kompenseras av det förbindande minnet".
De äldre vet av erfarenhet hur de ska göra för att lära sig något nytt: De ungas inlärning är betydligt mer mödosam, när det är första eller andra gången.

"Innan en ung metallarbetare lärt sig tillräckligt mycket för att vara lönsam för företaget har hans utbildning och lärogång kostat ungefär 250 000 mark", förklarade chefen för en finsk bilfabrik för några år sedan. "När vi investerar 50 000 mark i tilläggsutbildning för en äldre arbetare, så får vi samma resultat." Om de äldre ska kunna stanna måste möjligheterna bli fler. Arbetsgivarna måste inse att åldersblandade arbetslag jobbar bättre och lugnare, på samma sätt som enkönade grupper är förödande.
Vi måste också vidga synen på vad som är meningsfullt att syssla med. Om någon inte orkar uträtta lika mycket vanligt arbete som tidigare, så finns det andra sätt att ta vara på vad hon kan.
 

När jag skrev om Axel Oxenstierna (senast Makten och klokskapen, Atlantis 2010) hittade jag ett lysande 1600-talsexempel. Under stormaktstiden hanterades statens finanser av kammarkollegiet. Kollegiet leddes av riksskattmästaren och kammarråden, alla adelsmän, men det var kamrerarna som stod för sakkunskapen.  År 1636 bad kamreraren Peder Nilsson att få lämna sin tjänst. Han var 63 år gammal och hade tjänat kronan i 42, ögonen och minnet var svagt, och han kunde inte alltid hålla i pennan. Det var hans förmän inte beredda att gå med på.
"Där uppå replikerades att ehuru gammal en är, så kräver likväl ens plikt att tjäna kronan uti det en förmår. Över förmågo fordrades intet av honom, ej heller stort skrivande, utan att han är med, ser uppå och skärskådar posterna, och säger sin mening i saken, androm till rättelse."
I sinom tid kom Peders erfarenhet väl till pass. År 1642 avrättades hans kollega Jost Hansson som straff för förskingring och annan oredlighet.
Bara några dagar efter att domen fallit ledde Axel Oxenstierna kammarkollegiets överläggning om hur rutinerna borde ändras för att förhindra en upprepning. Den som kallades in var den då 69-årige gamle kamreraren, numera upphöjd till adelsman med namnet Gyllenax. 

Måtte arbetslivets
Gyllenax bli många fler, människor med klokskap och insikt, som då och då kommer tillbaka till sina yngre kollegor och delar med sig av vad de lärt. I brist på adelskap får de glädja sig åt att det nya pensionssystemet gynnar dem som stannar länge.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!