Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Guillou är förblindad av sin egen ilska

    När Brottsförebyggande rådet kom ut med en rapport som visade att antisemitismen är utbredd i Sverige blev den ifrågasatt, bland annat av Jan Guillou i Aftonbladet.
      I dag svarar HENRIK BACHNER, författare till rapporten, på kritiken.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

FAKTA

Henrik Bachner är idéhistoriker och medförfattare till Brottsförebyggande rådets rapport om antisemitism.
Han utkom 1999 med boken "Återkomsten - antisemitism i Sverige efter 1945.
"

Förutsägbart sällar sig Jan Guillou i Aftonbladet (2/4) till den opinion som söker misstänkliggöra den undersökning av antisemitiska attityder som Forum för levande historia och Brå nyligen publicerade och vilken jag är medförfattare till. Som många redan påtalat, nu senast historikerna Lars M Andersson och Mattias Tydén i DN 4/3, handlar dessa angrepp mycket litet om undersökningen i sig. Den innehåller givetvis problem, vilka kan och bör diskuteras och vilket också görs i rapporten. Men varken metod eller frågepåståenden skiljer sig från dem som används i rader av svenska och internationella studier av gruppfördomar. Hade det endast varit metoden som upprörde hade samma reaktioner utlösts av mängder av undersökningar. Men så sker inte. Däremot kan ett liknande reaktionsmönster ofta iakttas när samtida antisemitism belyses eller diskuteras.

Guillou har en lång historia

av förnekande och urskuldande av antisemitism. När en allt tydligare antijudisk strömning framträdde i Europa i början av 2000-talet skrev Guillou flera artiklar som förnekade att judefientlighet existerade och hävdade att varje påstående om motsatsen ingick i en pro-israelisk propaganda. Vår tids rasism, förklarade han, "gäller [INTE] judar utan muslimer". All debatt om antisemitism syftade till att dölja Israels ockupationspolitik (Aftonbladet 16/4 2001). Inte heller nazistiska hot mot judar utgjorde några verkliga hot. De skulle också ses som en del av ett större mönster som handlade om att skyla över Israels ockupationspolitik genom att diskutera antisemitism: "Via radio och tv har vårt beklagliga men lilla fåtal nazister tipsats om att de kan ringa in svammelhot till en judisk församling och sedan få det uppspelat i något etermedium som bevis på det fasansfulla som håller på att ske" (Aftonbladet 15/4 2002). I andra sammanhang har han beskrivit svenska nazister, vilka begått en rad hatbrott mot homosexuella, som harmlösa "homofiler": "Inte heller en äldre liten grupp homofiler, den svenska naziströrelsen, är något hot mot det bestående samhället" (IQ/Vägvisaren, vintern 1994-1995).

Självfallet förnekade Guillou

att Lars Hillersbergs grova antijudiska karikatyrer skulle vara antisemitiska (Aftonbladet 16/4 2001) och frikände Aftonbladet från varje spår av fördomsfullhet när tidningen i en rubrik till en ledare påsken 2002 associerade Israels politik med korsfästelsen av Kristus (Journalisten 23-29/4 2002). Guillous speciella förhållningssätt har även demonstrerats i andra sammanhang. När Alf Svensson i ett tal refererat till den "judisk-kristna etiken" undrade Guillou vad judisk etik innebar: "Vad är det speciellt judiska, dödsstraffkatalogen i femte Mosebok?" (Fib-Kulturfront 2/1994). I samband med debatten om Muhammed-karikatyrerna sökte Guillou frammana bilden av judar som en privilegierad grupp. I motsats till andra gruppfördomar fördömdes alltid antisemitism, särskilt antijudiska karikatyrer, meddelade han: "hade samma kroknäsbilder sagts föreställa judar [SÅ] framkallat en orkan av berättigad indignation" (Aftonbladet 5/2 2006). Detta är en både falsk och farlig mytologi. I själva verket möts antisemitism mycket sällan av offentliga motreaktioner i Sverige. Tvärtom finns - vilket Guillou är ett exempel på - en utbredd beredskap att ursäkta och rättfärdiga judefientlighet.

När Guillou nu söker döma ut

den nya undersökningen om antisemitism liksom en tidigare studie av bland annat kunskap om Förintelsen som "ovetenskapliga" och pro-israeliska är det således bara samma skiva som spelas om igen. Guillou inleder sin artikel med att hänvisa till en attitydundersökning om fördomar och fientlighet mot araber i Israel. Han har inte läst undersökningen utan tagit del av en notis i DN som refererar dess resultat. "63 procent anser att araberna utgör ett 'demografiskt hot'", skriver Guillou. Mätningen visar att en majoritet av israelerna är "gravt rasistiska". Trots att han inte vet någonting om metod, bortfall med mera godtar Guillou således reservationslöst resultaten.

Jan Guillou har naturligtvis

inte heller läst den svenska antisemitismundersökningen. Han har läst en av de artiklar som fördömer studien. Attitydmätningen var "riggad" i syfte att bevisa "påstådd antisemitism", får vi veta. Han ansluter sig också till det enfaldiga argumentet att undersökningen i sig skulle vara "antisemitisk" därför att den använder frågepåståenden som talar om "judarna" på ett generaliserande sätt. (Frågepåståenden i denna typ av attitydundersökningar är kollektiviserande och stereotypiserande just därför att fördomar per definition är kollektiviserande och stereotypiserande - fördomar kan av lätt insedda skäl inte studeras med frågor som syftar på individer.)

Förblindad av ilska

upptäcker inte Guillou att han själv just applåderat en israelisk undersökning i vilken de svarande haft att ta ställning till kollektiviserande påståenden om "araberna". De dubbla måttstockarna är uppenbara: att ställa generaliserande frågepåståenden om araber går bra - särskilt bra om resultaten pekar på att det förekommer rasism bland israeler. Att ställa generaliserande frågepåståenden om judar är oacceptabelt - särskilt oacceptabelt om resultaten pekar på att det förekommer antisemitism bland svenskar. Guillous demagogi är förfärlig, men ingalunda överraskande. HENRIK BACHNER

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!