Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Veganmat var viktigare än väljare i Schymans parti

En blind tro klimatidealism står i vägen för den nödvändiga förändringen, skriver Mats Sederholm.
Foto: LINDA BJUVGÅRD
Klimatalliansen fick 1 702 röster i riksdagsvalet, några hundra fler än medlemsantalet. Trots ikoner som Gudrun Schyman och KG Hammar, skriver Mats Sederholm.
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Klimatrörelsen tilltalar inte den breda massan. 

Idealister utan folklig förankring kommer inte lyckas genomföra politiska lösningar.

Efter sex månader i Gudrun Schymans parti Klimatalliansen undrar jag om rörelsen är på väg att bli en sekt, skriver Mats Sederholm.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Plötsligt stod hon bara där mitt i Miss Li:s ensemble, till och med iklädd samma svartgula färger, under Idolfinalen. Budskapet ”Återställ våtmarker” sköt rakt igenom alla lager av folklig bekvämlighet och rakt in i ansiktet på en miljon tittare. En fullständigt makalös kupp som gjorde mig både varm, ödmjuk och lyckligt uppspelt.

Klimataktivism höjer insatserna varje dag. Men även motståndet växer i samma takt. 

Greta har inte frälst allmänheten

Situationen är bisarr. Protester mot det största hotet mänskligheten någonsin stått inför möts med irritation. Greta har inte frälst den breda allmänheten. Fortfarande anser nära hälften av befolkningen att våra partier driver klimatfrågorna tillräckligt mycket, enligt en Sifomätning som Klimatalliansen beställde innan valet. 

Gudrun Schyman och Pontus Bergendahl kampanjar för klimatalliansen inför valet.
Foto: SVEN LINDWALL

Vad som har skapats i stället är polarisering. En blind tro på klimatidealism står i vägen för den nödvändiga förändringen. 

Att klistra sig fast på vägarna eller sitta och gråta med Extinction Rebellion framstår alltmer som aktivistknark. Strategin har fungerat dåligt och det börjar bli bråttom för oss som vill se lösningar på klimatfrågan. 

När du berättar att du infört en vegodag i veckan är du otillräcklig och bemöts med tystnad.

De strukturella förändringar som krävs görs i riksdagen. Då behövs ett tillräckligt stort folkligt stöd bakom förändringarna så att riksdagsledamöterna inte blir av med jobbet vid nästa val om de agerar. Eller så behövs det en massiv aktivism i form av protester och storstrejker för att tvinga igenom de politiska besluten. I båda fallen måste klimatfrågan tilltala den breda massan – och inte bara ett fåtal i ett krismedvetet läger. Här ligger huvudproblemet.

Idealister och alarmister tror gärna att de har så rätt att det bara är en tidsfråga innan alla följer efter. Men så fungerar inte verkligheten. Man följer med om frågan berör en, inte för att andra tjatar på en. De som inte lyssnar på forskningen nu kommer inte att börja göra det om de inte erbjuds något tillbaka. Det krävs ett demokratiskt genomslag, en vidare tolerans och en vi-känsla.

Efter ett halvårs arbete i partiet Klimatalliansen så har behovet av en folklig demokratisk anknytning blivit ännu mer tydlig för mig. 

Utvecklades i auktoritär riktning

Partiet var till synes rätt i tiden. En politisk förlängning av klimataktivism. Men det utvecklades i stället i en auktoritär riktning men inslag av utfrysning och tystnadskultur.  Det frodades en cynisk karriärism och en förmäten idealism. Kallet var så viktigt att allt var tillåtet. 

De fick 1 702 röster i riksdagsvalet, några hundra fler än medlemsantalet. Trots ikoner som Gudrun Schyman och KG Hammar. 

Jag försökte ständigt lyfta frågan om hur vi skulle locka vanliga väljare. Den frågan lyckades vi aldrig besvara. Däremot var man tydlig med att tvinga igenom endast växtbaserad mat till valvakan. Sektvarnaren tjöt allt högre ju mer involverad jag blev och ju närmare valnatten vi kom. Jag höll för öronen, höll ändå mitt löfte till rörelsen och körde i mål.

Extremism hjälper inte klimatet

Klimataktivism måste komplettera sina aktioner med en politisk mogen kraft. Respekt för människors levnadsvillkor måste samexistera med bekämpandet av klimatkrisen. För varje fossilbegränsande aktion borde en lika kompenserande folklig åtgärd presenteras. Detta kommer förmodligen aldrig att hända eftersom klimatrörelsens ideal är viktigare för dem än lösningar. Tolerans och bredd är inte idealisters starka sida. 

När någon intresserad söker sig till Klimatalliansen – och liknande rörelser – slussas man snabbt till eldsjälar som inte alls är som vanligt folk. När du berättar att du infört en vegodag i veckan är du otillräcklig och bemöts med tystnad.  Klimataktivism är rätt, men den befinner sig utanför samhälle och medborgare. Vanligt folks främlingskap inför ”de där klimataktivisterna” måste brytas. 

Aktivismen måste ges en politisk förlängning utan extremism. Att sjunga ”eat the rich” under klimatmarscher, att tvinga folk att äta vegokorvar och att acceptera en auktoritär kultur hjälper definitivt inte klimatet.


Av Mats Sederholm

Författare, skribent och aktiv för DiEM25, tidigare medlem i valberedningen, valsamordningen samt pressansvarig för Klimatalliansen.

Jag tittar mig bakom ryggen ofta, så ingen ska komma med kniv”

Ur arkivet: Den förutspåddes bli en av valets allra viktigaste frågor - klimatfrågan. Men istället fick den se sig plötsligt omsprungen av andra frågor.