Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gubbar huka er, här är ekofeminismen

Bertil Torekull, MP, är riksdagskandidat och författare aktuell med "Att dansa med vargar". Foto: Tomas Leprince

Sambandet mellan männens dominans över kvinnor och människans dominans över naturen kan få återverkningar även i riksdagsvalet, skriver Bertil Torekull.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Minst tre perspektiv kan behövas för att beskriva omvälvningarna i EU-valet. Nummer ett i mina ögon - kvinnornas klara triumf över ett gubbvälde lättast symboliserat av de tre vise arroganterna Reinfeldt, Bildt, Borg, oåtkomliga som kentaurer i sin upphöjdhet men också av Gunnar Hökmark i hans outslitliga profil som bunkerns herre.

Gudrun Schymans och Isabella Lövins betydelse för Fi:s och för Mp:s succéer kan knappast överskattas och orättvist i sammanhanget vore att bortse från Annie Lööfs heroiska kamp för att med marginal hävda Centerns mandat som gick till Federley och tant Marit var flaggnamn för FP.

Att sedan de under valrörelsen bespottade Sverigedemokraterna placerade ett oborstat kvinnligt kort i EU-parlamentet, Kristina Winberg, får ses som en riktig grimas mot de sofistikerade klasserna.

För det andra var det uppstickarnas val, i form av Feministiskt Initiativ förstås och Sverigedemokraterna men också i form av de unga - mängden av förstagångsväljare som röstade för Miljöpartiet. Men det gives också ett tredje perspektiv att förstå vad som skedde i EU-valet - nämligen att se det som "ekofeminismens" första segerval.

Vad i fridens namn är ekofeminism? Begreppet har en 40-årig akademisk historia bakom sig och går ut på att foga samman likheterna i miljötänkandet (att ta hand om jorden) med feminismens kamp för jämställdhet alla kategorier.

Kortfattat kan det definieras som summan av kvinnornas utmaning av patriarkatets (våldsbetonade) underkastningskrav gentemot både kvinnor och natur och den allköniga miljörörelsens strävan att hävda ett grönt = kvinnligt tillväxtbegrepp.

Jo, det har skrivits om saken förut. För sju år sedan utgav Cogito, den gröna idéverkstaden, en temaskrift författad av Lotta Hedström kallad "Introduktion till ekofeminismen", som ger en nu värdefull relief. Per Gahrton, den grånade Mp-kämpen, erkände i förordet bristen på en etablerad grön version av feminismen.

Behövs den?

Kan inte män vara lika sant eko-gröna som kvinnor eller finns det möjligen en exklusiv ekofeministisk vision på G?

Kanske. Dagsaktuellt är efter två dagars kongress i Göteborg vilket intryck Fi gjort på M som nu i sin valplattform oplanerat lyfter fram feminismen/jämställdheten som likvärdigt med miljö och skola.

I de tänkta regeringsförhandlingar efter valet i september är drömmålet att bilda en feministiskt präglad ministär.

Vad menas mera specifikt med det? Det finns somliga både inom och utom miljörörelsen som hävdar att kvinnorna biologiskt är mer miljövänliga än män men även att tusentals år av socialt konstruerad könsrollsuppfattning "uppfostrat" kvinnorna till en moderligare mer kvalitetsinriktad "jordisk" syn på liv och utveckling och männen till deras mer krigiska motsats.

Lotta Hedström, före detta bondmora med allt det kan säga om jordnärhet men också under tre år språkrör för Mp och med nästan åtta år i riksdagen och hängiven Mp-principen varannan kvinna varannan man i alla nomineringssammanhang, åberopar för sin del forskaren David Kronlid och hans doktorsavhandling framlagd i Uppsala om ekofeminism och miljöetik.

Dess kärnfråga vill belysa hur nära relaterad mäns dominans över kvinnor är med människans dominans över naturen. Hedströms slutsats: där finns ett samband!

Detta väcker onekligen intressanta frågor om det fortsatta samarbetet mellan de partier som i söndags erövrade nytt säte och starkare stämmor i EU-borgen. Det är ju svårt att se några större substantiella skillnader i den grundläggande miljösynen mellan Fi, C och Mp och för den delen även V och egentligen inte heller generellt talat i många rent feministiska vinklar.

För en förhoppningsfull jämställd medborgare avtecknar sig plötsligt konturen till en ny "kvinnligare" kraft i svensk politik, först kanske som ett testspår i EU, sedan som en tvärfront som i svenska riksdagen kan ställa till det på ett oväntat vis och - om Gud vill, Vår herre vore fel att säga - konstruktivt bygga nya konstellationer.

Vem börjar? Soraya Post, inkarnationen av kvinnornas och minoriteternas tuffa kamp?

Vad skulle det då politiskt röra sig om? Lotta Hedström är ganska säker: en feministisk prövning av varje budgetfråga eller miljömål, ökad tolerans för oliktänkande och utsatta, en tydligare MR-accent och drastiskt minskad ekonomism i allt tänkande.

Ingen tog ordet ekofeminism i sin mun under valrörelsen. Men allt kan komma att hända när analysen är klar av valets nya röstmönster. Gubbar i många läger, håll i hatten!

Bertil Torekull, MP,

Riksdagskandidat och författare aktuell med "Att dansa med vargar".