DEBATT. I år är det inte bara 30 år sedan Berlinmuren föll. Just i går var det också exakt trettio år sedan beslutet om skolans kommunalisering fattades i riksdagen. År 1989 lyckades dåvarande skolministern Göran Persson driva igenom att skolan blev ett lokalt i stället för ett nationellt ansvar. Det var ett stort svek mot Sveriges lärare och startade en utveckling som inte gynnat svensk skola.
Trots att Lärarnas Riksförbund strejkade i fem långa veckor och trots intensiva protester röstade riksdagen med bara fem rösters marginal den 8 december 1989 för att kommunalisera skolan, det vill säga att föra över hela ansvaret för skolan och lärarna till kommunerna. Det skedde bland annat genom politisk inblandning i – och användning av – en avtalsrörelse där det bland annat gavs löften om bättre löneutveckling för vissa lärargrupper. Lärarkåren splittrades och såren blev djupa.
Trettioåriga kriget
Idag är det allt fler som ser det som ett första steg på den svenska skolans problemkantade väg med ett uppsplittrat styre. Som under det trettioåriga kriget har man sedan dess famlat runt i en dimma som minner om Lützen. Riktningen har varit oklar, staten har försökt att styra bakvägen och ingen har haft det övergripande ansvaret.
Denna giftiga cocktail, med kommunaliseringen av skolan i kombination med ett skolvalssystem som förstärker boendesegregationen, har gjort att Sverige hamnat i en oerhört svår situation.
Till och med OECD undrade vem som hade ansvaret för skolan när de skulle granska svensk skola efter den stora PISA-chocken 2012. Den ogenomtänkta kommunaliseringen följdes dessutom av en välvillig men oöverlagd skolvalsreform 1992 och året därpå genomfördes en hastig friskolereform, utan något som helst utredande.
PISA vänder upp – men ojämlikheten består
Denna giftiga cocktail, med kommunaliseringen av skolan i kombination med ett skolvalssystem som förstärker boendesegregationen, har gjort att Sverige hamnat i en oerhört svår situation.
Detta bekräftas återigen i senaste PISA-studien. Trots att svenska 15-åringar nu presterar över OECD-genomsnittet inom de områden som PISA undersöker, så fortsätter dessvärre den bristande likvärdigheten att vara ett mycket stort och allvarligt problem.
Det är svårt att stoppa tillbaka anden i flaskan när man väl har släppt ut den. Men det finns saker vi kan göra här och nu. Att flytta över ansvaret för skolan till staten måste ske skyndsamt.
Fler och fler vill förstatliga
Jag ser att debatten kring skolans huvudmannaskap förändrats sedan några år tillbaka och allt fler sällar sig nu till kampen för en statlig styrning. För lite drygt tio år sedan tog Lärarnas Riksförbund upp frågan och började åter driva kraven för en nationell kunskapsskola. Det är oerhört glädjande att allt fler står på vår sida i dag.
Nu i samband med 30-årsdagen, hoppas jag att politikerna kan erkänna det stora misstaget. Det blir i så fall en senkommen, om än symbolisk, upprättelse för svensk lärarkår.
Jag hoppas att dagens politiker vågar följa sitt hjärtas mening och inte står fast vid en dogm. Vad Sverige behöver är en stat som tar ett helhetsansvar för skolan. Det kräver politisk handlingskraft över parti- och oppositionsgränser.
Låt skolan återfå ett tydligt nationellt ansvar så att vi kan lägga bakom oss tre årtionden av irrfärder i dimman.
Av Åsa Fahlén
Ordförande i Lärarnas Riksförbund
