Att köpa njurar bör bli lagligt menar Ulrik Franke (m).
Att köpa njurar bör bli lagligt menar Ulrik Franke (m).

"Gör det lagligt att sälja njurar"

Publicerad
Uppdaterad
  • Fattiga människor säljer organ till rika.
    Men det är inte organhandeln i sig som är det stora problemet - det är lagstiftningen.
  • Det skriver i dag ULRIK FRANKE, förbundsordförande för Fria moderata studentförbundet.
  • I en värld med förbud mot organhandel får vi långa vårdköer, desperata köpare och en svart marknad med övergrepp på fattiga människor.
    Det enda moraliskt rimliga är att legalisera den globala organhandeln.

    Expressen publicerade i

    söndags ett skakande reportage om hur fattiga människor som Mariana Todova från Bulgarien och Nikolaj Birdim från Moldavien blivit lurade då de sålt njurar på den internationella svarta marknaden. Mariana fick skriva under ett kontrakt på ett främmande språk och fick bara hälften av pengarna hon blivit lovad. Nikolaj fick betalt som han blivit lovad, men har infektioner efter operationen och har blivit socialt utstött. Tragiska historier som Marianas och Nikolajs är dessvärre inte ovanliga. Sveriges television visade i höstas dokumentären "Rea på njure", där vi fick följa Mehrdad och Sohaila som säljer varsin njure på en transplantationsklinik i Teheran. Bägge har stora ekonomiska problem, som inte försvinner trots inkomsterna från transplantationerna.

    I Iran är njurförsäljning

    alltså tillåtet och till och med administrerat av staten. Annorlunda är det i Folkrepubliken Kina. Där tar myndigheterna organ från avrättade fångar och säljer till västerlänningar i behov av transplantation. Senaste larmrapporten kom från the British Transplantation Society i april 2006, fick stort mediegenomslag och väckte berättigad avsky runtom i världen. Den kinesiska diktaturregimen var tillräckligt känslig för omvärldens reaktioner för att agera. Ögontjänarna i Beijing införde i slutet av sommaren lagar mot kommersiell användning av lik och handel med mänskliga organ. Någon substantiell förbättring av situationen har dock inte skett. I Kina är organhanteringen en integrerad adel av ett ruttet rättsväsende vars primära syfte inte är att skipa rätt utan att bevara stabiliteten i landet och upprätthålla kommunistpartiets förtryck.

    Det kinesiska exemplet

    leder oss till problemets kärna. Vilket är det egentliga problemet med situationen i Kina? Är det verkligen organhandeln? Knappast. I så fall borde situationen vara bättre nu, när den är förbjuden. Problemet i Kina är naturligtvis dödsstraffet i sig och alla diktaturens övriga tvångsmedel. Och vilket är problemet i Bulgarien och Moldavien? Knappast organhandeln i sig. Snarare det faktum att fattigdomen är utbredd och att länderna fortfarande kämpar med att komma på fötter efter Sovjetimperiets kollaps.

    Den utbredda svarta

    organhandeln illustrerar ett intressant och livsviktigt problem: att efterfrågan på organ för transplantation vida överskrider tillgången. Det är tyvärr ett faktum som inte går att trolla bort med förbudslagstiftning. Tvärtom: det är just när organhandeln förbjuds som problemen uppstår. Mariana fick bara hälften så mycket betalt som hon blivit lovad. Om organförsäljning hade varit laglig hade hon kunnat gå till en domstol och föra att kräva sin fulla betalning. Nu är hon i stället rättslös. Nikolaj plågas av efterverkningar som gör honom arbetsoförmögen. Om transplantationen hade skett på en vit marknad hade riskerna för efterverkningar naturligtvis reglerats i kontraktet och han hade kunnat ta en försäkring mot dem.

    Över huvud taget är det

    lagstiftningen som är det stora problemet, inte organhandeln som sådan. Det är när marknaden är svart som det lönar sig att bedriva rovdrift på fattiga människor, lura dem på pengar och ge dem ofullständiga villkor. Bara den mellanhand som vet att varken säljare eller köpare vågar gå till en domstol frestas att lura dem bägge. På en marknad där alla inblandade parter vet att de riskerar stämningar, skadestånd och straff om de inte uppfyller sina åtaganden är hederligheten slående. Därför vågar vi i allmänhet ta anställningar, köpa hus och bilar, ta försäkringar och äta maten som säljs i kvartersbutiken. Risken att bli lurad är många gånger större på en svart marknad än på en vit.

    De som förespråkar förbud

    mot organhandel gör både säljare och köpare en otjänst. Bristen på organ för transplantation är inte som andra brister. Väntan på en njure är en väntan på liv och död. Nationella rådet för organ- och vävnadsdonation uppger att 465 personer stod i kö för att få en njure i september förra året, bara i Sverige. Deras behov finns kvar, det vackra politiska talet om solidaritet till trots. Den officiella svenska lösningen är att vädja till människors altruism: genom att registrera sig i donationsregistret kan man efter sin död bidra till någon annans liv. Det är naturligtvis en viktig insats. Jag har ingen användning för mina organ efter min död, och därför har jag också uppgivit att jag är villig att donera dem. Men det räcker inte. Dödens kö består. Bara 137 svenska organdonatorer avled under 2006 och antalet levande donatorer som skänker en njure utan att få betalt är alltför litet.

    Den viktigaste lärdomen

    av Expressens skakande reportage är hur det ser ut på den svarta marknaden. I en värld med förbud mot organhandel ser verkligheten skrämmande ut: Långa köer, desperata köpare och en svart marknad med övergrepp. Var och en som tar det mänskliga lidandet på allvar måste noga överväga möjligheten att hantera den skriande bristen på njurar med hjälp av samma institution som framgångsrikt brukar hantera knappa resurser: den fria marknaden. Om donatorerna skulle få en marknadsmässig ersättning för sina njurar så skulle bristen och köandet upphöra. Många liv skulle räddas och det osäkra köandets pina skulle upphöra. Håkan Hedman har förvisso en poäng när han menar att det är oetiskt att agera på dagens svarta marknad. Men det finns ingen anledning att stigmatisera försäljning av organ på en framtida legal organmarknad. Tvärtom: varje transaktion gynnar såväl säljare som köpare. Kombinationen av bristen på njurar, som dagligen dödar - och fattigdom i världen, som dagligen dödar - gör att införandet av en legal global njurmarknad ter sig som det enda moraliskt rimliga. De som stenhårt håller på linjen att organ bara ska doneras utan vinningssyfte framstår alltmer som cyniska och omoraliska. ULRIK FRANKE Ulrik Franke är förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet. Han läser teknisk fysik på KTH och praktisk filosofi på Stockholms universitet. Han är inspirerad av skotska filosofen James Stacey Taylors bok "Stakes and kidneys". Ulrik har båda sina njurar kvar.
    Expressen getinglogga
    Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

    Tack för att du hjälper oss!

    Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

    Stort tack!

    Tack!

    Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

    En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

    Thomas MattssonAnsvarig utgivare

    Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

    Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

    Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

    "Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

    Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


    Till Expressens startsida

    Mest läst i dag