Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Glöm inte dem som är kvar i kriget

Omvärldens fokus är bara på de människor som tar sig till Europa, och vi glömmer alla de som ännu är kvar, skriver Joakim Medin. Foto: Joakim Medin
Solidariteten måste sträcka sig hela vägen ner till Syrien, skriver Joakim Medin. Foto: Joakim Medin

I flera år har FN:s hjälporgan i Mellanöstern skrikit efter donationer till sin verksamhet. Men medlemsländernas bidrag har varit för små eller uteblivit, och det livsviktiga biståndet har skurits ner.

Den minskade hjälpen driver folk mot Europa. Men vi får inte glömma dem som är kvar, skriver Joakim Medin.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

En vän från Syrien skriver till mig på Facebook. Han har kommit till Serbien, trött in i märgen efter en livsfarlig båtresa från Turkiet, efter vandringar genom Grekland och Makedonien. Ungern har stängt gränsen, skriver han uppgivet, vart går jag nu?

I februari var han min översättare i norra Syrien, och vi genomlevde en vecka tillsammans i Assadregimens fängelser. Sedan dess har jag varit starkt oroad för honom.

Lyckligtvis har en rad nya hjälpinitiativ uppstått senaste tiden, och min vän får mat, vatten och kläder på vägen. Lyckligtvis skriver medierna spaltmeter om flyktingarna, och ingen har missat att Kroatiens premiärminister ännu välkomnar folk. Jag tipsar min vän, som vandrar vidare.

Uppmärksamheten kring flyktingarna från Mellanöstern har nått helt nya nivåer under september. Många säger att det var bilderna på den treåriga kurdiska pojken Alan Kurdi, uppspolad på en turkisk strand, som på allvar väckte Europa – och framför allt ökade pressen på våra regeringar.

Men medierna gjorde fel, har jag hört folk säga, som exponerade en enda död båtflykting på det viset. Fokus är nu ännu mer på bara de människor som tar sig till Europa, och vi glömmer alla de som ännu är kvar.

 

Tyvärr är flyktingarna som är kvar bortglömda sedan länge, åtminstone av makthavare.

I flera år har FN:s hjälporgan i Mellanöstern skrikit efter donationer till sin verksamhet. Medlemsländernas bidrag har varit för små eller uteblivit, och FN har tvingats skära ner på det livsviktiga biståndet. I augusti stängde World Health Organization 184 kliniker i Irak och tre miljoner människor miste sin sjukvård. Nu i september miste en tredjedel av Syrienflyktingarna i Jordanien sina matkuponger från World Food Programme.

Den minskade assistansen driver folk mot Europa, har även FN:s flyktingorgan UNHCR sagt.

När allt fler också tappar hoppet om fred och förbättring, flyr de. Inklusive från platser där folk redan kämpat så mycket för att få stanna, som i Kobane.

Alan Kurdi och hans familj kom från Kobane, där jag bodde i flera veckor i somras. Nu undrade många av invånarna, de som återvänt från flyktinglägren i Turkiet, var resten av världspressen tagit vägen?

Som brydde sig så mycket om staden när där var strider mot Islamiska staten, men som sedan inte kommit för att uppmärksamma de obesvarade hjälpbehoven.

Därför riktade också Alan Kurdis familj in blicken på Europa, i stället för att återvända hem till Kobanes ruiner.

 

Under mina resor i Mellanöstern har många Syrienflyktingar jag mött ställt samma fråga: varför får vi inte mer hjälp av omvärlden, när det redan är så många länder som är involverade i att kriga i vårt land?

Det syriska världskriget är inne på sitt femte år, och har lett till massiv förstörelse, en kvarts miljon döda och 12 miljoner flyktingar. Ändå är många i Sverige dåligt insatta i dess utveckling. Att vi sägs leva i ett masskommunikationssamhälle med information överallt har inte hjälpt. Också medier är medskyldiga till detta, eftersom krig, blod och Islamiska staten säljer bättre än historier om humanitära kriser.

Vi är många som i dag begriper att läget är så desperat, att akuta förändringar av vilket slag som helst behövs. Fler måste förstå katastrofens verkliga dimensioner, och själva sträcker sig flyktingarna efter halmstrån för mer uppmärksamhet.

Bilderna på Alan Kurdi var att visa verkligheten precis så brutal som den är, och i dag kan vi se effekterna i en ökad medvetenhet.

Kan medier på något fortsätta med detta, utan att frångå all balans, hoppas jag den nya solidariteten kan sträcka sig hela vägen ner till Syrien också.

 

Joakim Medin, frilansjournalist och Syrienkorrespondent

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!