Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Gjorde vi i Palmegruppen fel?

Palmegruppens INGEMAR KRUSELL har i nästan två decennier knutit sina förhoppningar till att det var just Mockfjärdsvapnet som överlämnades till Christer Pettersson och sedan användes vid mordet på Olof Palme.
I går när det visade sig att vapnet hittats i en sjö i Dalarna, avfärdar han den teorin.
"Varje brottsutredare konfronteras någon gång med hopp som slagit fel", skriver Ingemar Krusell i dag och berättar historien om vapnet och varför han fann det så intressant.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

FAKTA

Ingemar Krusell var biträdande spaningschef i rikskriminalens Palmegrupp 1988-1990.
Han var adjungerad till Palmerummet och sambandsman till tyska rikskriminalen och säkerhetspolisen under 1986.
När han gick i pension skrev han boken "Palmemordets nakna fakta" (1998).
Krusell tror att Christer Pettersson utförde mordet.

Några dagar efter

mordet på vårt lands statsminister satt jag tillsammans med tekniska rotelns chef, Vincent Lange, på ett plan till Frankfurt. Vårt mål var BKA (Bundeskriminalamt) i Wiesbaden, Tyskland. Vi medförde dels så kallade preparat från Olof Palmes kropp samt de båda mordkulorna. Den ena hade dödat Olof Palme, den andra nära nog dödat hans fru Lisbet. Ingen av oss hade några stora förhoppningar om att undersökningarna i Wiesbaden kunde leda till en lösning av mordet. Ändå trodde Hans Holmér med flera i Palmerummet, att det kunde finnas spår av mänsklig substans på dem. Det hette till exempel att om den person som tagit i kulorna ätit en hamburgare skulle en mikroskopisk undersökning kunna visa detta. Det var en naiv övertro på den tyska kriminalteknikens landvinningar.

En annan sak

var att både Lange och jag kunde konstatera att kulorna hade en lyster som inte borde vara för handen. Alla eventuella spår hade redan fastnat i den plastiska massa som använts vid avgjutning på SKL (Statens kriminaltekniska laboratorium)! För säkerhets skull reste Lange med kulorna till FBI-laboratoriet i Washington. Det enda som med säkerhet kunde sägas såväl där som i Wiesbaden var att de avlossats med revolver. Med största säkerhet handlar det om en Smith & Wesson eller möjligen Sturm Ruger. Kalibern var 357 och kulorna bar spår av de fem högervridna, 2,5 millimeter breda, bommar vilket är karakteristiskt för de båda vapentyperna. Men Hans Holmér och hans medarbetare i det förkättrade Palmerummet prioriterade inte vapenspaningen i någon större utsträckning. Det blev rikskriminalens Palmegrupp som vintern 1988 intensifierade eftersökningen av mordvapnet. Naturligtvis inriktades denna i första hand på revolvrar som stulits eller kommit på avvägar. Tidigt utkristalliserades ett tiotal sådana, bland dem den revolver som stulits vid ett inbrott i Haparanda. Det var den revolver som sedan kom att kallas Mockfjärdsvapnet, eftersom den användes vid ett postrån i Mockfjärd i oktober 1983. Sommaren 1987 hade kulorna från mordet på Olof Palme blivit föremål för en blysotopisk undersökning på Naturhistoriska riksmuseet. Där undersöktes också kulan från postrånet i Mockfjärd. Intresset för Mockfjärdsvapnet blev stort då den blyisotopiska överenstämmelsen mellan kulorna blivit uppenbar. Ingen möda har därefter sparats vid eftersökningen om vapnet. De tre finländare som häktades såsom misstänkta för rånet i Dalarna vägrade säga något om revolvern. Naturligtvis var det av självbevarelsedrift. Ändå kom det tidigt uppgifter från en person i deras kretsar att revolvern efter rånet kastats i en sjö. Undertecknad hoppades länge att den uppgiften var fel. Det var rimligare att den 1986 fanns i narkotikakretsar i Stockholm.

En sak som talade

för att just denna revolver kunde vara mordvapnet var också att den hade en 8-tumspipa. Vittnena på Sveavägen hade sett att gärningsmannens vapen hade lång pipa. Narkotikahandlaren Sigge Cedergren brukade ta emot vapen som betalning. Min förhoppning var att revolvern var identisk med den som Cedergren överlämnat till Christer Pettersson. Revolvrar av magnumtyp var på 1980-talet eftertraktade och betingade 8 000-10 000 kronor i den "undre världen". Flera Smith & Wesson dök upp i utredningen och vissa med anknytning till Cedergren. Även om de flesta kunde avföras från kategorin misstänkta vapen var det i hans krets mordvapnet skulle sökas. Mockfjärdsvapnet blev följaktligen högprioriterat. Det kom in uppgifter om att revolvern i Mockfjärd kastats i en sjö efter rånet. Nog var det ytligt sett logiskt. Vapnet var "hett" eftersom det använts vid ett grovt rån där en postkund skjutits och skadats. Men det som enligt min uppfattning talar emot är att de måste ha varit medvetna om att revolvern var värd flera tusen kronor. Man kan förstås spekulera i möjligheten att den kastats i sjön men sedan tagits upp igen och sålts. Möjligheten att den kommit till användning till exempel vid Palmemordet och därefter kastats i sjön är minimal.

Nu när vapnet återfunnits

i dalasjön inställer sig blandade känslor, i varje fall hos undertecknad. Var det fel av oss i Palmegruppen att fokusera på Mockfjärdsvapnet? Personalinsatsen såväl som kostnaderna var stora vid efterspaningen. De står möjligen i disproportion till vad som nedlagts beträffande övriga misstänkta vapen. Min förhoppning var att just detta vapen var det som överlämnats av Cedergren till Christer Pettersson "en tid före mordet". Den således grusade förhoppningen är dock bara en av många i den komplicerade jätteutredningen. Varje brottsutredare konfronteras någon gång med hopp som slagit fel. INGEMAR KRUSELL