Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ger filmen om Josefin verkligen hela bilden?

Vi är många som har känt sorg, vrede och vanmakt över Josefin Nilssons öde – men journalister ska inte vara aktivister, skriver Anna Hedenmo.Foto: HANS T DAHLSKOG/TT
Anna Hedenmo är ordförande för Publicistklubben. Foto: SOFIA SABEL/SVT

Sociala medier kokar av raseri och uppmaningar om att traditionella medier ska namnpublicera skådespelaren. Nu gäller det för journalisterna att hålla huvudet kallt, skriver Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | JOURNALISTIK & MEDIER. SVT-dokumentären ”Josefin Nilsson – älska mig för den jag är” har dragit i gång en andra Metoo-våg. Vi är många som har känt sorg, vrede och vanmakt över den folkkära sångerskans öde, över hur hennes partner på 90-talet plågade hennes kropp och själ, och över hur sviterna efter misshandeln påverkade hennes fortsatta liv. 

Partnern – en uppburen skådespelare – dömdes 1998 för misshandel, olaga hot, skadegörelse och överträdelse av besöksförbud. I tingsrätten fick han 3 månaders fängelse, men hovrätten mildrade till villkorlig dom. Skådespelaren slapp alltså fängelse, men dömdes likafullt som skyldig.

Uppmaningar om namnpublicering

I kväll sänder SVT dokumentären om Josefin Nilsson. Redan innan, då den funnits på SVT Play, kokade sociala medier av raseri. Bild och namn på skådespelaren publiceras, och traditionella medier uppmanas att sluta skydda skådespelaren, och göra som de sociala medierna – publicera namn och bild.

Men nu gäller det för journalisterna att hålla huvudet kallt, och visa att man har lärt av vad som hände under Metoo's första våg, hösten 2017. 

Stressade av konkurrensen från nätet, och jagade av vikande tittarsiffror och pressad ekonomi, namngav de stora mediehusen en rad kända män efter att de hängts ut på sociala medier. Publiceringar som senare resulterade i en rad fällningar i Pressens opinionsnämnd.

Ljusmanifestationen #brinnförjosefin. Foto: HANS SHIMODA/IBL
Josefin Nilsson i Melodifestivalen 2008. I februari 2016 avled hon, 46 år gammal.

Mediernas misstag under Metoo

En annan drivkraft bakom namnpubliceringarna var journalisternas vilja att stå på ”de godas” sida. Under hösten 2017 var det ont om civilkurage bland redaktionscheferna på landets mediebolag. Knappt någon vågade ifrågasätta en kvinnas berättelse, eller kritiskt granska Metoo-uppropen från en lång rad branscher, trots att det fanns skäl att undersöka hur stor andel av undertecknarna som verkligen beskrev egna erfarenheter av sexuella trakasserier.

Många har uppfattat att filmen om Josefin Nilsson anklagar skådespelaren för hennes död. Är det en rimlig slutsats?

Men skådespelaren då? Hans skuld var ju bevisad, han dömdes för de brott han åtalats för, och han var känd för allmänheten. Borde inte tidningar radio och tv berätta vem det handlar om, nu när alla pratar om Josefin Nilsson, och många känner sig så engagerade i hennes öde?

Goda skäl att inte namnge skådespelaren

Hittills har de stora mediehusen hållit emot, och inte fallit för trycket från sociala medier. Och det finns goda skäl för detta; Lång tid har gått sen den fällande domen, mer än 20 år. Tidsaspekten har stor betydelse när beslut om namnpublicering fattas. 

I vilken utsträckning är en skådespelares brottslighet av allmänintresse? Han är ingen makthavare, som till exempel en politiker, företagsledare eller opinionsbildare är, och därför menar jag att allmänintresset är högst begränsat. Hämndkänslorna däremot, kan vara starka. Liksom nyfikenheten. Men inget av detta ska förväxlas med sådant vi medborgare behöver känna till för att kunna orientera oss i samhället.

Inte medias uppgift att straffa

De som på sociala medier kräver att etablerade medier ska namnge skådespelaren använder också ett annat argument; Att domen var så mild. I hovrätten slapp mannen fängelse trots de förödande skador han orsakade hos sin partner. Vad man än anser om den saken, det är – precis som Martin Ahlquist påpekat i en utmärkt kolumn i Svenska Dagbladet – inte medias roll att genom namnpublicering kompensera för domar som kan uppfattas som alldeles för lindriga. Det vore att slå in på en farlig väg.

Journalister ska inte vara aktivister. Vi ska alltid ha vårt kritiska öga öppet. Vi ska granska misshandelsdomar, nationalsceners jämställdhetsarbete, kulturministrar som inte rensar bort lynchmobbens ursinne i sina kommentarsfält – och dokumentärfilmer. Många har uppfattat att filmen om Josefin Nilsson anklagar skådespelaren för hennes död. Är det en rimlig slutsats? 

Ger filmen verkligen hela bilden? Eller borde vi göra den kritiska granskning som vi missade när den första vågen av Metoo briserade hösten 2017?

 

Av Anna Hedenmo

Ordförande Publicistklubben