Med försvarsminister Peter Hultqvist har militaristerna fått tolkningsföreträde. De senaste åren har vi översköljts av utsagor om ökad osäkerhet i vårt närområde. Stjärnbeströdda generaler från olika Nato-länder har stått på kö för att bedyra sin vänskap.
Nu har S, MP, M och C har kommit överens om en miljardrullning till militären. 8,1 miljarder de kommande tre åren.
LÄS MER: 2,7 miljarder extra per år till försvaret
Det paradoxala är att samtidigt med ökade nationella satsningar växer en kunskap om att de samtida säkerhetspolitiska hoten inte längre är nationella. De är globala. Det handlar om internationell terror, klimatförändringar, växande klassklyftor och växande våld. Också i Sverige. Att möta det med en uppgradering av det nationella militära försvaret förefaller är mer än lovligt naivt.
Hoten är inte längre nationella
Att säga detta är inte att förringa Rysslands alltmer auktoritära och despotiska styre med den folkrättsvidriga annekteringen av Krim och den militära invasionen i Ukraina. Det är inte heller att nonchalera den alltmer repressiva ryska inrikespolitiken med åtstramningar av yttrandefrihet, tystandet av oppositionella, förföljelse av hbtq-grupper och förbud mot internationella solidaritets- och demokratiorganisationer. Den utvecklingen tar vi alla avstånd från. Frågan är hur vi kommer framåt, i riktning mot avspänning och fredlig samvaro.
Vi rustade ned i Sverige för några år sedan. När den politiken sjösattes gjordes det mot bakgrund av en analys som identifierade att det i själva verket fanns andra, icke-militära hot, särskilt inom miljö och klimatområdet. Den politiska tillnyktringen, som innebar en breddad syn på säkerhetspolitiken, är den linje som borde utvecklas än mer. Klimatproblematiken accelererar, antidemokratiska krafter i Europa stänger gränser och bygger murar, mänskliga rättigheter är under attack, terror och militarism driver människor på flykt i en omfattning som vi aldrig tidigare sett och de mänskliga tragedierna är outhärdliga. I det läget borde den säkerhetspolitiska analysen vara betydligt mer komplex än att den enbart ska utgå från spekulationer om Rysslands oberäkneliga uppförande.
LÄS MER – Claude Juncker: Vi måste ta ansvar för vårt eget försvar
Militarismens väg, med ständigt ökande försvarskostnader, skapar rustningsspiraler som dränerar varje lands statsbudget, särskilt i utvecklingsländerna men också i Sverige. Miljardrullning till militären äter upp nödvändiga satsningar i civilsamhället. Resurser behövs i dag för att försvara mänskliga rättigheter och säkra demokratin i vardagen. Miljarder står mot varandra. Försvar står mot förlossning, militär mot miljö, värnplikt mot vård, arméutbildning mot arbetsmarknadsutbildning, luftvärn mot lärare, osv. Det gäller i världen och det gäller i Sverige.
Försvar står mot förlossning, militär mot miljö
Att utmana militarismen innebär att utmana den förhärskande teorin om det ”rättvisa kriget” (Just war theory), en doktrin som genom tiderna omhuldats av både religiösa, politiska och militära ledare och som dessutom är starkt förbunden med föreställningar om manlighet och militarism. Att göra det är inte naivt utan nödvändigt om vi ska komma framåt i arbetet för fred och säkerhet.
Vi behöver skifta fokus från militär säkerhet till mänsklig säkerhet. Det sistnämnda begreppet lanserades 1994 i FN:s Human Development Report med syftet att lämna den traditionella fixeringen vid territoriell säkerhet. Man exemplifierade; ”mänsklig säkerhet är barnet som inte dog, smittan som aldrig spred sig, arbetstillfällena som inte gick förlorade, en etnisk motsättning som inte exploderade i våld, en oliktänkande som inte tystades. Mänsklig säkerhet handlar inte om vapen – det handlar om liv och värdighet.”
Mänsklig säkerhet betyder att se sambandet mellan privat, nationell och internationell säkerhet. Det innebär en betydligt mer kvalificerad omvärldsanalys än den som riksdagens politiska partier hittills åstadkommit.
LÄS MER – Gudrun Schyman: Hur har ni det med nazisterna i Almedalen?
Gudrun Schyman
partiledare, Feministiskt initiativ
