"Kraven från hbt-håll har framför allt gått ut på rätten till könsneutralt äktenskap, homoadoptioner och rätt till assisterad befruktning för lesbiska. Hbt-samhället har således hissat flagg för den mest inpiskade av heteroinstitutioner: kärnfamiljen", skriver Unni Drougge. Foto: Peter Morrison/AP
"Kraven från hbt-håll har framför allt gått ut på rätten till könsneutralt äktenskap, homoadoptioner och rätt till assisterad befruktning för lesbiska. Hbt-samhället har således hissat flagg för den mest inpiskade av heteroinstitutioner: kärnfamiljen", skriver Unni Drougge. Foto: Peter Morrison/AP

Gayrörelsen har blivit för hetero

Publicerad
Uppdaterad
"Heteronormen stinker" är årets slogan för Pridefestivalen i Stockholm som inleds i dag.
Ett märkligt budskap, tycker författaren Unni Drougge, gayvärlden har ju aldrig varit så hetero och tvåsam som nu.
"Vem i hbt-rörelsen ska lämna stugvärmen och säga som det är: Vi ÄR inte som ni. Och vi kräver rätten att få vara just annorlunda."
Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
Sedan 1970-talet när gayrörelsen först politiserades har den åstadkommit enorma framsteg. När aids på 80-talet blev känt som "bögpesten", innebar det till en början en backlash, men tack vare massiv upplysning och de sympatier som väcktes blev homosexuell kärlek i stället än mer synlig. 90-talets lansering av queerbegreppet ökade toleransen ytterligare.
Utan en aktivt kämpande rörelse, utan Pridefestivaler, manifestationer och modiga individer som Ecce Homo-fotografen Elisabeth Ohlson Wallin hade inte hbt-befolkningen haft den samhällsförankring som den har i dag.
Men i takt med att de båda attityderna glad-to-be-gay och glad-att-känna-en-gay har ingått äktenskap har gayrörelsen fått svära trohetseden: troheten mot heteroetablissemanget.
När Mona Sahlin är öppen fag hag, när män som visat homofobiska drag får vara invigningstalare på Pride, kort sagt när flirten med makten vevar ner landgången till herresätet, då är det bara de politiskt korrekta käpphästarna man tillåts rida in på.
Den utvecklingen tycks 00-talet ha fulländat. Kraven från hbt-håll har framför allt gått ut på rätten till könsneutralt äktenskap, homoadoptioner och rätt till assisterad befruktning för lesbiska. Hbt-samhället har således hissat flagg för den mest inpiskade av heteroinstitutioner: kärnfamiljen. Visserligen med regnbågens färger, men i övrigt intet nytt.
Var det då bara äktenskap, babylycka och ett välanpassat medelklassliv som hägrade under den tappra striden för lika medborgerliga rättigheter? I så fall är slaget vunnet. Aldrig har väl homovärldens dominerande livsstil varit så tvåsam och "heterosexuell" som nu. Till och med våld i nära relation, den värsta av den traditionella familjens avarter, har seglat upp på agendan. Partnervåldet är enligt RFSL ett stort problem även bland homosexuella.
Efter denna omfattande heteronormativa likriktning av homosexuellas levnadsmönster, lanserar så årets Stockholm Pride sin reklamslogan "Heteronormen stinker". På bilder av typiska heteromiljöer ligger det högar av bajs. Men är inte det att skita där man äter? Eller utgör parollen en makaber påminnelse, en beredskap?

I slutet av regnbågen
lurar nämligen ett hot. Hatbrotten. Trots allmänhetens hurrarop inför Prideparadens påfåglar, trots levengooderiet och den soliga opinionen kring hbt-frågor ligger skuggan kvar. Antalet anmälda hatbrott ökade med 76 procent mellan år 2000 och 2005, enligt Johan Hilton, författare till "No tears for queers". Den frodiga toleransen är tydligen inte så välplanerad ändå. Radhusbögen i Arboga, eller invandrarkillen i Södertälje som upptäcker sin läggning, trumpetar inte spontant ut vilka de är. Verkligheten för många homon ligger strängt taget närmare Oscar Wilde än Jonas Gardell (även om Gardell gjort en hel del för att uppmärksamma detta).
Men den tomtebolyckade hbt-eliten spinner som välgödda huskatter medan de lapar i sig sina privilegier.
Då och då stämmer de upp i en heteropropagandistisk schlagerlåt i stället för att sabba stämningen genom att exempelvis påpeka, att för varje bidrag som tävlar i finalen till melodifestivalen går det uppskattningsvis tio hotade, misshandlade eller mördade homo-sexuella. I Sverige.
I våras kom David Lagercrantz ut med sin hyllade roman "Syndafall i Wilmslow" om Alan Turing som uppfann nyckeln till dagens digitala revolution men som tvingades till ett liv i förnedring på grund av sin homosexualitet. Hbt-rörelsens huvudorgan QX tyckte dock inte att hans brutala öde var värt en närmare belysning. Homohat gör ingen människa glad. Det är roligare med schlager.

Och för all del. Jag missunnar inte hbt-communityt och dess anhängare, dit jag själv räknar mig, att ha kul, slå sig till ro och skapa trygga familjeliv. Men att rikta årets huvudmissnöje mot heteronormen utifrån den heteronormativa rättning i leden som karaktäriserat rörelsen på senare tid, det känns lika falskt som grannens inövade leende när gayparet kommer gående hand i hand. En falsk trygghet.
För, när hetero blivit homonormen - är det då konstigt att hatbrott blir vanligare? När gaykulturen satt sig tillrätta i maktens knä, vem ska då lämna stugvärmen och säga som det är: "Vi ÄR inte som ni. Och vi kräver rätten att få vara just annorlunda."
Hatbrotten kommer knappast att bli färre om hbt-folket försvinner in i svennemassan där ingen kan höra dem skrika.
Ut och slåss, fjollor!

UNNI DROUGGE

Unni Drougge är författare. I sommar ägnar hon sig åt ett projekt där läsarna får skriva färdigt hennes roman "Kroppens Befrielsefront". Hon är 67 procent hetero, enligt Prides analys av hennes mikroblogg på Twitter.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag