Gängvåldet borde få oss till barrikaderna

Foto: Claudio Bresciani / TT / TT NYHETSBYRÅN

Politikerna måste sluta twittra, söka alla tillgängliga svar och samla ihop sakkunniga från olika delar av samhället.

Endast då kan gängvåldet ringas in från alla håll, skriver kammaråklagare Lisa dos Santos.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Från en sommardag till en annan skjuts en polis ihjäl och två små barn blir skottskadade. Det senare ironiskt nog ett stenkast från de rättsvårdande myndigheternas högkvarter i Flemingsberg, där häktet, polishuset, åklagarkammaren och domstolen ligger som ett demonstrativt pärlband. Ett nattsvart och tydligt bevis på att gängvåldet tar noll hänsyn till människors liv och ännu mindre till att det finns poliser i närheten. 

Våldet har brett ut sig på alla fronter. I ålder, i geografi, i musiken vi lyssnar till, i våra telefoners flöden, i brutalitet och råhet och i respektlöshet för alla människor – barn och poliser inkluderade. Det här är verkligheten och den kräver svar. 

Hela landet borde stå på barrikaderna och protestera

När inrikesminister Mikael Dambergs respons i nyhetssändningarna lyder ”fler poliser hjälper” känner sig nog ingen som lever nära gängvåldet tröstad. Allra minst dem det redan hände. Hans svar är oproportionerligt och otillräckligt, men det slutar där. Klippet är slut och snart är nyheten historia. Folket kan zona ut.

När våldet visar sig från sin mörkaste sida lever omvärlden ut i sina virala flöden. Vi upprörs och ändrar profilbilder, människor på olika positioner twittrar överlagda tweets och responderar på varandras i samma eviga resultatlösa hjul. Justitieminister Morgan Johansson twittrar om de skjutna barnen och tjafsar med Moderaterna i samma mening – nyhetsklickandet och delandet intensifieras för att sedan plana ut till normalläge igen. Där saker och ting lunkar på och politikerna försvinner ut ur rutan. Twittrandet lever vidare i vanlig ordning – utan att hjälpa någon.

Ska inte vara normalläge

Gängvåldet börjar antingen bli som klimatfrågan – för komplext att ta in – eller för normaliserat för att någon ska vara upprörd tillräckligt länge för att omsätta känslorna i handling. Så länge det går att leva på som vanligt gör man det. Och än så länge kanske de flesta där ute fortfarande på ett personligt plan berörs mer av metadiskussionen om gängkriminellas rätt till musikpublicitet. 

Men det som alla borde vara smärtsamt medvetna om är att barn i kulregn är totalt urspårat. Det ska inte vara ett normalläge. När vapnen avfyras och polisen kommer in i bilden har gränser passerats in absurdum och individerna (eller snarare killarna) bakom pistolerna är nästintill bortom räddning. Den här typen av utflippat, brutalt skjutvapenvåld är så vidrigt, samhällshotande och livsfarligt för oss alla att hela landet borde stå på barrikaderna och protestera. Kräva saker. Kräva handling. Flerfrontshandling.

Sök alla svar

Rätt handlande kräver rätt svar. Och om det nu inte finns ett svar – sök alla svar. Som Greta säger, lyssna på forskarna. Och varför inte gräva där man står och tillsätta en krisgrupp med representativa och kunniga personer med blandad erfarenhet av gängproblematiken? Låt läraren, socialsekreteraren, migrationshandläggaren, kommunarbetaren, psykologen, polisen, åklagaren, häktesvakten och avhopparen mötas och tillsammans måla upp helheten. 

Möt dem i verkligheten i stället för att twittra. Att twittra är inte handling. 

Kanske är det rentav motsatsen.


Av Lisa dos Santos

Kammaråklagare