Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gahrton: Miljöpartiet sviker sina ideal

Aktivister. Ragnhild Pohanka, Birger Schlaug, Åsa Domeij, Per Gahrton och Eva Goes tog plats i riksdagen 1988. Några år innan dess satt Per Gahrton i fängelse för civil olydnad. Foto: Håkan Lindgren

Miljöpartiet riskerar att bli ett med etablissemanget sedan partiprogrammets skrivning om civil olydnad satts ur spel, skriver Per Gahrton, som välkomnar fler Femenaktioner, miljöstrejker och andra icke-våldsliga protester.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I början av 1980-talet deltog hela partiledningen i det då nybildade Miljöpartiet i en sittstrejk för att hindra transporter av miljöfarligt avfall till en förbränningsanläggning. 1983 vägrade jag själv tillsammans med andra MP:are att fullgöra militär rep-övning. Det blev en månads ovillkorligt fängelse, jag var språkrör, och MP:s politiska utskott fick sammanträda i Skänningefängelset. Skulle dessa båda civila olydnadsaktioner kunna genomföras i dag utan sanktioner eller avståndstagande från MP-ledningen?

Fallet med MP:aren Jenny Wenhammar som strukits från riksdagslistan av Skåne-MP för att hon deltagit i en Femen-demonstration mot statsministern väcker frågor om vilket sorts parti MP håller på att bli. Precis som alla de andra, brukar hånfulla häcklare påstå. Då svarar MP:are med att peka på språkrörsmodellen, tuffa rotations- och könsbalansregler som inget annat parti kan efterlikna. Och när partiledningen försöker stryka klassiska djupgröna krav, typ kortare arbetstid eller medborgarlön, lyfts de omgående tillbaka av gräsrötterna. Så är det verkligen grönt att stryka en person från en riksdagslista som straff för medverkan i "civil olydnad"?

I gällande partiprogrammet heter det: "Civil olydnad har varit en viktig del av kampen för demokrati. Med civil olydnad menas handlingar som i dag är förbjudna, men som uppmärksammar orättvisor och samhällsproblem enligt principerna om ickevåld öppenhet, strävan efter dialog och beredskap att ta sitt straff. Även fortsättningsvis kan civil olydnad vara betydelsefullt i demokratin".

Alltså klartecken till både sittstrejk mot sopbilar och politiskt motiverad vägran att göra rep-övning. Men om en MP-tjej gör en Femen-aktion mot ett politiskt möte där statsministern framträder? Nej, då är det inte OK om man har valbar position på en MP-lista, meddelar MP-Skåne.

Redan för undra år sedan påstod den tyske sociologen Robert Michels att "oligarkins järnlag" oundvikligen efterhand förvandlar frifräsiga proteströrelser till gråa maktapparater. Den norske sociologen Thomas Mathiesen har varnat radikala rörelser för att slitas i stycken mellan kravet på indefiniering (att bli kompromissvilliga och "normala") respektive utdefiniering (att förbli renläriga) - för i båda fallen förlorar rörelsen sin förändringseffekt. Mathiesens lösning är både och, att en radikal rörelse som vill förändra både måste kompromissa och ägna sig åt civil olydnad. Motståndaren ska aldrig riktigt veta var den har protestpartiet.

Frågan är nu: Har Jenny Wenhammar drabbats av en skånsk särregel? Eller har partiprogrammets skrivning om civil olydnad satts ur spel? Handlar det om ett olycksfall i arbetet - eller är hela MP på glid bort från det partiideal som "urmodern" Petra Kelly fastslog för gröna partier - att de ska vara "antipartipartier"?

Att man inte ska "störa" andra partier låter tjusigt. Men vad med alla applåder/buanden/skrik och skrän i samband med politiska anföranden? Ska politiska möten låta som kyrkoandakter?

En gång när MP var nytt i riksdagen utbröt en manifestation på läktaren som vi sympatiserade med. Vi, folkvalda riksdagsledamöter, applåderade. Talmannen höll på att få hjärtstopp. Men efterhand har normerna i riksdagen luckrats upp, kanske EU-anpassats, för i Strasbourg vrålas, skriks, häcklas och buas friskt.

Vad tycker väljarna? Vill de ha tyst och grå politik, eller livlig och brokig? Eftersom Sverige har personval kunde väl Skåne-MP gjort som Jenny Wennhammar föreslog - låtit väljarna avgöra.

För egen del hoppas jag att vi får se betydligt fler Femenaktioner, miljöstrejker, husockupationer och andra icke-våldsliga, konkreta aktioner som inslag i den gröna kampen för politisk makt. Utomparlamentariskt och parlamentariskt arbete är inte varandras motsatser, utan komplement, vilket är och förbli en grundbult för all grön ideologi.

 

PER GAHRTON,
var initiativtagare till Miljöpartiet, och har varit språkrör, riksdagsledamot (MP) och EU-parlamentariker (MP).