Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gå inte på myterna om barnens skolavslutning

Skolavslutning i kyrkan är fullt tillåtet. Det är även nationalsången, skriver Mattias Axelsson. Foto: LENNART MÅNSSON / © BILDBYRÅN
Mattias Axelsson, gymnasielärare.

Juni månad är en intensiv period i skolan och skolavslutningen är efterlängtad. Förutom att brottas med slutbetyg måste vi lärare numera bemöta diverse halmgubbar som sprids om hur ”skolans traditioner” är hotade, skriver läraren Mattias Axelsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Främst handlar det om två felaktiga föreställningar: Att det är förbjudet att sjunga nationalsången i svensk skola och att den gamla fina traditionen med skolavslutningar i kyrkan helt har försvunnit på grund av politiska beslut.

Om vi börjar med den första idén – att nationalsången skulle vara förbjuden – är den lätt att avfärda. Det är nämligen så att nationalsången till och med är påbjuden att sjunga i skolan. I kursplanen för ämnet musik står det att eleverna ska lära sig ”musik som knyter an till elevens vardagliga och högtidliga sammanhang, däribland nationalsången och några av de vanligaste psalmerna.” Visst är det så att nationalsången inte alltid sjungs på skolavslutningar, men det beror inte på något allmänt förbud. 

Vissa minns kyrkan – andra inte

När det gäller den andra felaktiga föreställningen – att traditionen med skolavslutning i kyrkan är hotad – är det lite mer komplicerat. Det finns dels de som med emfas hävdar att de, när de själva var barn, alltid firade skolavslutning i kyrkan och dels de som med lika stor emfas hävdar det motsatta. Och här visar sig problemet som är centralt i debatten – man utgår från sina egna hågkomster och inte vad forskningen faktiskt säger.

Första gången som ordet ”skolavlutning” nämns i tidningstext är redan 18 december 1897 då en en kyrka i Nacka annonserar att man håller ”skolavslutning i kyrkan nästa tisdag”. Och under slutet av 1800-talet var det troligen så att kyrkorna var de samlingslokaler som fanns för att hålla eventuella större samlingar - som till exempel skolavslutningar.

Vad är en tradition?

Men bara för att något att gjorts i ett sammanhang sedan åtminstone slutet av 1800-talet betyder det inte att det är så som ”traditionen” ser ut. En ”tradition” blir nämligen det som folk uppfattar som en tradition. 

Det är upp till varje skola att välja utformning. Och ska man följa traditionen är det just det som är det mest traditionella – att svenska skolor gör på olika sätt.

Tittar man på skolavslutningar i mer modern tid (efter andra världskriget och framåt) så kan man se två saker – att skolavslutningar förekommer både i kyrkor och utanför kyrkor. Om du minns att du firade skolavslutning i december med psalmsång och tända ljus i en kyrka så stämmer säkert den minnesbilden. Om du i stället minns att du alltid firade sommarens skolavslutning på skolgården sjungandes ”Idas sommarvisa” så stämmer den minnesbilden förmodligen lika mycket.

Nej till bön och predikan

Det finns exempel på skolor (bla annat i Uddevalla 1996) som flyttat sina skolavslutningar från kyrkan i syfte att vara mer inkluderande – främst mot icke-troende. Men något generellt förbud finns inte. Skolverket har sagt att skolavslutningar visst kan förekomma i kyrkan och att man kan sjunga psalmen ”Den blomstertid nu kommer”. Det man från myndighetens sida vänder sig mot är att direkta inslag av religionsutövning, som bön eller predikan. Anledningen därtill är att den svenska skolan sedan en tid tillbaka ska vara icke-konfessionell.

Så det är vare sig sant att nationalsången är förbjuden eller att skolavslutningar i kyrkan är det. Det är upp till varje skola att välja utformning. Och ska man följa traditionen är det just det som är det mest traditionella – att svenska skolor gör på olika sätt.

 

Av Mattias Axelsson

Gymnasielärare och författare till boken ”Svenska vanor” (på Lys förlag senhösten 2019)