DEBATT | VALET 2018. Tänk om en politiker för 30 år sedan deklarerat att Sverige helt bör lägga om sin migrationspolitik utan att bekymra sig om någon konsekvensanalys; att väljarinflytandet ska reduceras genom att stora portioner politisk makt transfereras från Sveriges riksdag till en icke-folkvald kommission i fjärran land; att försvaret ska nedrustas tills ryssarna börjar skratta; att “omtanken” om misstänkta brottslingar ska vara så stor att poliser tvekar att ingripa på grund av anmälningsrisken; att Sveriges skolelever ska tillåtas välja bort faktainlärning; att staten bör uppmuntra en exempellös låne- och konsumtionsfest genom en likaså exempellös monetär lössläppthet. Tänk om samma politiker därutöver sagt att det är olämpligt att invända mot något av detta för det riskerar att ge näring åt politiker som invänder mot något av detta.
I en rad avseenden är det missnöjespartiet som har mest sakpolitiskt gemensamt med 1988 års tappning av såväl M som S.
Exkluderingen stärker SD
Med 1988 års referensramar skulle sannolikt en sådan politiker fått byfånestämpel. Vilket uppenbarligen inte hindrat att så gott som alla av nutidserans ledande politiker backat nämnt åsiktspaket. I åratal. När ett missnöjesparti lyckas vinna genomslag ropar traditionella politiker farligt. Trots att det i en rad avseenden är missnöjespartiet som har mest sakpolitiskt gemensamt med 1988 års tappning av såväl Moderaterna som Socialdemokraterna. Gärna talas det om sluttande plan. Samarbete blir då uteslutet. Tydligen spelar det ingen roll att exkluderingspolitiken spelat missnöjespartiet i händerna så att det bara visslar om det; eftersom det alltid varit lättare att kasta sten utifrån än att ta praktiskt ansvar. Men sådana argument passar inte in i ramberättelsen om det onda mot det obesudlade goda. Kom ihåg. Sluttande plan.
Amatörernas julafton tycks aldrig ta slut. Visst är det helt riktigt att Sverigedemokraternas framgångar speglar ett monumentalt misslyckande inom svensk politik. Men SD är ett symptom, inte en orsak. Traditionella partier har till och med lyckats spela bort ett av sina viktigaste trumfkort. Regeringserfarenheten. När tomtepolitik bedrivs är regeringserfarenhet inte värd vatten.
SD:s väljarstöd kommer att falla som ett korthus om partiet medges regeringsinflytande och visar sig så odugligt som belackarna påstår.
Därför bör Åkesson bjudas in
Av fyra skäl måste Åkesson bjudas in efter valet, åtminstone till regeringsförhandlingar. I alla fall om ambitionen är att undvika ett ännu större politiskt kaos.
För det första kommer exkluderingspolitiken att ytterligare stärka SD om den bedrivs även efter att partiet vunnit var femte eller rentav var fjärde röst.
För det andra så kommer inget koalitionsparti att kunna driva igenom någonting annat än genom samarbete; därmed har ett missnöjesparti ingen chans att vinna inflytande utan att gå i rumsren riktning.
För det tredje kommer SD:s väljarstöd att falla som ett korthus om partiet medges regeringsinflytande och visar sig så odugligt som dess belackare påstår. Om partiet visar sig dugligt – eller åtminstone inte mer odugligt än andra – så är ingen skada skedd.
För det fjärde innehåller folkets kollektiva röst avsevärt mer klokskap än vad dagens traditionella patriark- och matriarkpolitiker påstår. Många väljare röstar på SD av taktiska skäl; för att tvinga traditionella partier att återigen rikta öronen mot verklighetens fält.
LÄS MER: En riktig Sverigevän röstar inte på Åkesson
LÄS MER: SD vill sänka lönen för 67 000 lärare
Demokratin kommer att felkorrigera
Den yttersta anledningen till att demokratin slår alla alternativ är att demokratin möjliggör felkorrigering. Ända tills det blir rätt. Den processen måste tillåtas ha sin gång. Tror vi att vi bara bör respektera demokratiska utslag som passar oss själva så är vi inte längre äkta demokrater. Då hamnar vi verkligen på ett sluttande plan. Våra demokratilegender – realister som Staaf, Erlander, Sträng, Hansson, Tingsten och Segerstedt – måste vrida sig i sina gravar när nu traditionella partier inte bara (smyg)övergett sina rötter utan också försöker hålla borta politiska rivaler genom vuxenmobbing. Istället för att skärskåda den egna politiska plattformen.
Av Mark Brolin
Omvärldsstrateg, nationalekonom och författare.
Aktuell med boken "Sveriges roll i det nya Europa: 17 skäl till Svexit och internationell nystart"
