Alla elever ska få den tid de behöver med sina lärare. Därför investerar regeringen i det som kan ge lärare mer tid för sitt arbete: mindre barngrupper i förskolan, fler anställda i lågstadiet, fler speciallärare och -pedagoger, mer resurser till de skolor som behöver det mest. Statliga pengar ska bidra till högre lärarlöner så fler väljer att bli och fortsätta vara lärare. En skolkommission ska samla profession och forskning och ha mandat att lägga fram förslag som kan stärka sådant som metodutveckling, ledarskap och likvärdigheten i skolsystemet.
Men denna regeringens agenda för skolan har jag inte fått så mycket frågor om som nybliven utbildningsminister. Istället har journalister frågat mig om vilka läxor jag tycker lärare ska ge, om jag håller med min företrädare i att det behövs mer undervisning vid katedern, vilka tekniska hjälpmedel man som lärare bör eller inte bör använda sig av och hur en rektor ska arrangera bra skolavslutningar.
Jag tvivlar på att min kollega sjukvårdsministern fått frågor om hur han tycker läkare bör skriva remisser, var han vill att sjuksköterskan ska stå på vårdcenteralen, vilka instrument en kirurg helst bör använda eller hur en sjukhuschef bäst ordnar en personalfest. Men i den skolpolitiska debatten betraktas det som självklart att en minister eller riksdagsledamot ska ha åsikter inte bara om vilka förutsättningar lärare och rektorer har för att göra sitt jobb utan också om hur lärare och rektorer ska göra jobbet.
Vad innebär det för respekten för lärarkåren? Vi pratar gärna om vikten av att elever känner respekt för sina lärare. Men hur ska vi få dem att göra det, om det lärarna säger nästa dag kan överprövas av en minister i TV? Vad blir värdet av den pedagogiska utbildningen om den ständigt underställs bedömningar som tycks bygga på vad som är ett bra budskap för en tidningsrubrik? Jag har sett rektorer göra storverk inför en samling föräldrar som först varit tveksamma till ett nytt pedagogiskt upplägg, men hur ska man klara det i längden om rektors möte med föräldrarna alltid väger lättare än det som skrivs på lokaltidningens insändarsida dagen efter?
Jag vill vara tydlig. Jag är inte utbildningsminister för att jag vill kontrollera Sveriges lärare. Jag är det för att jag känner Sveriges lärare som en engagerad och hårt arbetande yrkeskår som kan möta varje elev om man bara får rätt förutsättningar. Annars hade det liksom inte varit lönt att ta det här uppdraget.
Detta försökte jag säga i en höstlovshälsning på nätet till Sveriges lärare. Jag lovade att lita till Sveriges lärare, att göra mitt för att lärare ska få mer tid för sitt arbete och att hålla ideologin utanför varje lärares klassrum. Sådant som betyg, kursplaner och läroplaner ska formas utifrån övertygelsen om att varje elev kan tänka kritiskt, bilda sig en egen uppfattning och har rätt att få växa till de människor man vill vara. De ska inte målas om varje gång regeringen byter färg, utan bygga på forskning och erfarenhet om hur kunskap kan nå varje elev.
I samma hälsning försökte jag ge de uppmaningar som jag själv hade velat höra när jag studerade till lärare. Jag uppmanade till stolthet över yrket, till att fortsätta ställa upp för varandra och till att tro på varje elev. Det var tänkt att understryka det som är så viktigt i läraryrket: att man vågar lita till varandra, att man ger utrymme för lärarlaget att bli en lärande organisation där man kan rådfråga varandra och utvecklas av varandra. Och några som sett min hälsning uppfattade det så. Men kommunikation är svårt, och att kommunicera på internet är uppenbarligen ännu svårare. För en del lärare blev min hälsning en del av just den tradition som jag vill bryta med. Mina uppmaningar kändes som klappar på axeln snarare än i ryggen. Jag menade att stärka lärarkåren men det kunde uppfattas tvärtom och det var givetvis inte meningen.
Ska vi klara att bygga en skola där alla elever får en ärlig chans så krävs det att alla arbetar tillsammans, och att vi känner respekt för varandra och varandras ansvar. Mitt ansvar är inte att berätta för lärare hur man ska vara och göra sitt jobb, utan att ge lärare, elever och rektorer förutsättningar att göra jobbet. Därför kommer jag inte ge svar på frågor om läxor, läsplattor eller avslutningar.
Däremot har jag även fortsättningsvis en del att säga, och än mer att göra, för att lärare ska få tid för varje elev, en lön som värderar ens yrke och möjlighet att ge alla elever en bra start i livet oavsett vilket hem man kommer ifrån.
GUSTAV FRIDOLIN,
MP, är utbildningsminister.
