Fotbollsklubben är inte fri barnpassning

Malin Lernfelt.
Foto: Shutterstock.

Nästan all typ av organiserad verksamhet för unga bärs upp av föräldrar. Men om man vill att ens barn även i framtiden skall kunna ägna sig åt det han eller hon älskar är det dags att sluta gnälla och börja hugga i, skriver Malin Lernfelt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Låt oss vara ärliga. Det är inte särskilt skoj att efter en lång jobbvecka stå i en ranglig barack och sälja kexchoklad och sladdrig, halvljummen korv till ungar på fotbollscup.

Livets höjdpunkt infinner sig inte när man vid midnatt står och lagar 25 portioner köttfärssås till ett ridläger eller när man tvingas hjälpa sina barn att bli av med ett till synes oändligt antal grislotter, sportstrumpor, torra kakor eller vad det nu är de ålagts att sälja för att samla in pengar till sin förening.

Man kanske inte heller känner sig särskilt upplagd för att gå upp 06 en helgmorgon för att dra i väg på scoutläger med 20 ungar och bo i tält i någon sumpmark eller köra över halva Sverige för att ens barn skall ha möjlighet att delta i en viktig tennisturnering.

Men de flesta av oss gör det. Vi gör det för att vi vet att det ger våra barn så oändligt mycket att vara en del av ett sammanhang, att röra på sig, utvecklas och uppleva spännande saker tillsammans med andra. Vi gör det för att vi vet att om vi vuxna inte ställer upp riskerar föreningslivet och den viktiga funktion det har i civilsamhället, att dö ut.


Sen finns det de som inte ställer upp. Som upprörs över att föreningar ställer krav på föräldrars engagemang. I Sydsvenskan (20/10) skriver en mamma ”I min värld är det så att vissa brinner mer för föreningslivet än vad andra gör. Vill de då ställa upp är det bara kalas. Men blir man tvingad så blir det skit.”

I GP (17/10) rasar föräldrar över att fotbollsföreningen Gais meddelat att om vårdnadshavarna inte ställer upp och hjälper till under ungdomscupen Gais open, är risken att barnet inte längre får vara med och spela.

Man kan ha åsikter om hur klubbarna uttrycker sig och omfattningen av vad som krävs. Men i grunden är denna självömkan ofattbar. Ofta hänvisas det också till ensamstående som kritikerna menar inte har samma möjligheter att ställa upp. Så kan det vara. Men det är just de ideella insatserna som öppnat dörren för att alla barn, oavsett vilka förutsättningar man har hemifrån, kan delta på samma villkor.

Fundera på vad det skulle kosta att spela fotboll eller vara med i scouterna om föreningarna skulle tvingas betala för ledare, tränare, funktionärer, kioskpersonal, städpersonal och allt annat som föräldrar i dag gör helt utan ersättning.

Det skulle till slut bara vara välbärgades barn som har råd med organiserade aktiviteter. För den familj eller förälder som får vända på kronorna är det ofta betydligt enklare att bidra med några timmars frivilligt arbete än att skjuta till ytterligare tusenlappar.

När Riksidrottsförbundet och sajten Familjeliv häromåret lät researchföretaget Ipsos kartlägga engagemanget hos föräldrar till idrottande barn var resultatet dock nedslående.


Drygt hälften, 54 procent, var inte på något sett engagerade i sina barns aktiviteter. Långsiktigt riskerar utvecklingen mot allt fler lata, oengagerade och passiva föräldrar att hota våra barns möjligheter till en givande fritid.

Nästan all typ av organiserad verksamhet för unga bärs upp av föräldrar. Sällan noteras allt det som görs förrän det inte längre fungerar. Men om man vill att ens barn även i framtiden skall kunna ägna sig åt det han eller hon älskar är det dags att sluta gnälla och börja hugga i.

Sluta åk snålskjuts på andra, och sluta låtsas som om ditt barns aktivitet är någon sorts (nästan) gratis barnpassningsverksamhet. Du som uppför dig så förstör för alla andra och det är fullt rimligt att er familj inte är välkommen om det fortsätter. För ditt barns skull, skärp dig. En dag kommer han eller hon att tacka dig för alla sladdriga, ljumma korvar du sålt.


Malin Lernfelt 

Liberal debattör