"Socialtjänsten borde ha en mer personlig kontakt med barnen som de placerar i familjehem. När fosterföräldrarna sitter med och lyssnar så vågar man inte säga vad man tycker", skriver Ronja Edlund som bodde i familjehem i tre år. Faksimilerna från 6 och 8 maj om det uppmärksammade fallet med fosterhemmet i Dalarna. Foto: MICHAEL BERGGREN
"Socialtjänsten borde ha en mer personlig kontakt med barnen som de placerar i familjehem. När fosterföräldrarna sitter med och lyssnar så vågar man inte säga vad man tycker", skriver Ronja Edlund som bodde i familjehem i tre år. Faksimilerna från 6 och 8 maj om det uppmärksammade fallet med fosterhemmet i Dalarna. Foto: MICHAEL BERGGREN

Fosterpappan hämtade ett rep när jag ville dö

Publicerad
Uppdaterad
Pojkarna i Skräckhuset har berättat om hur fosterföräldrarna hängde upp dem i säckar på vinden. Ronja Edlund, 15, som själv utstod tre svåra år i ett annat familjehem, kräver att socialtjänsten gör tätare kontroller. "När jag sa att jag ville ta livet av mig hämtade min fosterpappa ett rep."
Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
Första gången jag träffade min fosterfamilj verkade de jättetrevliga. Kvinnan i familjen gav mig en rejäl kram när jag skulle åka, det kändes bra. Just då fungerade det inte något vidare hemma mellan mig och mamma, vi bråkade mycket, så mamma hade tagit hjälp av socialtjänsten som placerade mig i familjehemmet.
Redan en vecka efter att jag hade flyttat dit hamnade jag i bråk med familjen för första gången. Fostermamman satte sig på mig och höll fast mig. Hon är riktigt storväxt och det gjorde väldigt ont. Efteråt frågade jag om hon verkligen fick göra så, då sa hon att metoderna var godkända av socialen. Hon fortsatte att göra så under alla de år jag bodde i familjen.
I början var det bråk varje vecka. Jag lärde mig snabbt hur jag skulle undvika att reta upp dem, men det var inte lätt. De kunde bli otroligt arga över småsaker, som att jag glömt att gå ut med soporna. Ibland kastade de saker efter mig, porslin och pantflaskor. En gång slog min fostermamma sönder en stol så att träflisorna for över hela köket.
De var aldrig nöjda med någonting som jag gjorde. När jag pluggade mycket sa de att jag måste hjälpa till mer på gården. Sen fick jag skäll för att jag inte hade gjort läxorna ordentligt. "Är du helt hopplös?" undrade min fostermor ofta. De brukade också säga att jag var fet och borde banta, att jag inte hade några vänner och att jag förtjänade att sitta där jag satt.

Det tog lång tid innan socialtjänsten kom och hälsade på första gången. Då ansträngde sig familjen för att vara riktigt trevlig. Jag hade bestämt mig för att berätta allting för kvinnan från socialen, men hon sa bara att jag överdrev vilket kändes enormt kränkande. Jag var hos familjen i tre år - men fick bara besök av socialen tre eller fyra gånger. Egentligen ska de göra ett besök per halvår. Jag försökte även berätta för mina föräldrar när jag var hemma, men i efterhand har jag förstått att mina fosterföräldrar ringde till dem och sa att jag spred lögner. Mina föräldrar trodde på de vuxna, vad skulle de göra?
Den enda trygga punkten var skolan. När jag skulle åka hem på kvällen kändes det som helvetet. Bara en gång på tre år fick jag hänga med en kompis hem efter skolan. Mina fosterföräldrar sade att de inte hade tid att skjutsa mig hem till gården där vi bodde.

Vid slutet av min tid hos
familjen hade vi ett bråk om snöskottning. Då tryckte kvinnan ner mig i en snödriva och satte sig på mig. Jag fick panik, det kändes som att jag inte fick luft. När jag fick komma upp efter ett par minuter hostade jag snö. När jag vägrade att lyda tryckte hon ner mig i snön igen. Efter det skar jag mig i armarna och jag sa till min fosterpappa att "nu har du lyckats, jag vill ta livet av mig". Då hämtade han ett rep till mig.
Det var då jag bestämde mig för att berätta för skolkuratorn. Kuratorn gjorde omedelbart en anmälan till socialtjänsten och jag fick flytta hem till mamma igen. Det var först när jag pratade med kuratorn som jag förstod att det som familjen gjort var olagligt.

Jag kan fortfarande vakna
av att jag drömmer mardrömmar. Ibland tror jag att jag alltid kommer att bära det här med mig. Det är inte som ett skrubbsår som man kan sätta ett plåster på.
Vi anmälde familjen till polisen, men åklagaren lade ner förundersökningen trots att jag har kompisar som sett blåmärkena. Det kändes som ännu en motgång. Vad jag vet är familjen fortfarande fosterföräldrar - hur kan de få vara det?
När jag tänker på andra barn som råkar ut för samma sak känns det rent ut sagt för jävligt. Socialtjänsten borde vara mycket mer noggrann när de väljer familjer. De borde kolla upp dem flera gånger innan de placerar barnen och de borde göra fler oförberedda besök. Jag hade också velat ha en mer personlig kontakt med socialtjänsten, kanske via e-post. När fosterföräldrarna sitter med och lyssnar vågar man inte säga vad man tycker.

I dag funkar det mycket bättre att bo hemma. Vi bråkar mycket mer sällan nu och jag tar tillvara på tiden med min familj och mina vänner. Jag och mamma får pusha varandra. Hon anklagar sig själv, men det tycker jag inte att hon ska göra. Om man kontaktar socialförvaltningen så tror man ju att man ska få just hjälp.


RONJA EDLUND

Ronja Edlund går på högstadiet. Hon gillar att vara med kompisar, kolla på film och gå
ut med familjens hundar. Hon funderar på att välja barn- och fritidsprogrammet på
gymnasiet.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag