Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Fosterdiagnostiken skapar omöjliga val

Flera i Kjell Sundstedts släkt tvångssteriliserades under 1940-talet. Själv är han gravt synskadad på grund av en ärftlig sjukdom. "Sådana som jag skulle man kunna välja bort på fosterstadiet", skriver han.
Foto: PRIVAT

Flera i Kjell Sundstedts släkt tvångssteriliserades av rashygieniska motiv -  tillsammans med 60 000 andra svenskar. "I vår tid skapar fosterdiagnostiken valmöjligheter som kanske inte är möjliga för människan att ta." "I detta nu överväger en del att välja bort flickfoster. Ska var och en bli sin egen kön- och rashygienist?"

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

"Det nya, friska, intelligenta och ljusa". Bollen far genom luften och jag ser min sjuårige son rusa över skolgården med sina kamrater. Han är så livskraftig, med samma outömliga energi spelar han piano, fotboll och läser böcker. Ändå var det tänkt att vi inte skulle bli fler, att jag, hans pappa, inte skulle finnas. Vår släkt var stämplade som defekta. Skadade, missbildade, imbecilla, halta, lytta, lössläppta och snuskiga människor som skulle behandlas och elimineras och ge plats åt det nya, friska, intelligenta och ljusa.  

 När jag berättar för bekanta att många i min släkt orättfärdigt blev tvångssteriliserade och tvångsplacerade på sinnesslöanstalter kan de inte dölja sina tvivel. Ingen blir väl placerad på en tokanstalt eller steriliserad utan orsak, tycks de tänka. Och det var väl "bara" utvecklingsstörda som blev drabbade och inte "vanliga" barn och ungdomar? Vanlig eller ej, jag själv kunde ha blivit utgallrad, och i sin förlängning mina barn och barnbarn. För många är det obegripligt att sådana övergrepp kunde ske i det demokratiska humanistiska Sverige för bara några årtionden sedan. De vill inte riktigt tromig.

 Det har skrivits och forskats en hel del om steriliseringspolitiken. Men det krävs mycket för att nå fram till det allmänna medvetandet. Min förhoppning är att detta "inre raskrig" en dag ska vara en lika självklar kunskap som tysktågen som passerade vårt land under andra världskriget. Men jag förstår att det kan vara en lång väg dit, för det här provocerar mångas bild av Sverige som rättvisans och återhållsamhetens land. Denna Saltsjöbadsanda utan krig, revolutioner och övergrepp.  

 Omkring sextiotusen svenskar steriliserades utan att genuin frivillighet kan dokumenteras. Alla blev inte lika brutalt behandlade som mina släktingar, men alla blev de lemlästade. Det kanske mest levande hos en människa togs ifrån dem, förmågan att fortplanta sig, att få barn. Sextiotusen människor. Är det många? Jag tänker på Estoniaolyckan där åttahundrafemtiotvå människor dog. Många av oss kände någon, eller någon som kände någon.  Hur många släkter i vårt land har inte dolt skammen över att bli stämplade som icke önskvärda? Dessa övergrepp skedde från mitten av 1930-talet till 1975. I Sverige nåddes höjdpunkten efter andra världskriget. Det vill säga i modern tid, i vår tid, också det är ett faktum som många väjer inför. Man vill gärna att det ska ha varit utvecklingsstörda och att det var under Hitlers hakkorsfanor. Det gör allt så mycket enklare. Inget som är angeläget i vår tid. 

 Var då min mamma och alla hennes nio syskon "sinneslöa idioter" vilket de stämplades som? De var statarbarn som förlorat sin mamma i cancer. De bodde i en fattig kommun där man var rädd för både kostnader och ansvar. De hade en far som inte förmådde att stå emot auktoriteter.  De levde i välfärdsbygget, men de folkvalda trodde inte att det gick att lyfta så fattigt, uselt folk ur nöden. Bara med tvång kunde man förändra. Först som sist levde de i Sverige. Våra forskare hade länge varit duktiga i människoförädling. Rasbiologiska institutet öppnade i Uppsala 1922. Tyska forskare kom dit och lärde sig innan de själva invigde ett liknande institut i Berlin 1927, vilket Eva F Dahlgren skildrar i "Min farfar var rasbiolog" och i "Fallet Sigrid Gillner". Kanske är även detta svårt att ta till sig. Det vill säga att vi svenskar i relativt modern tid var ledande inom detta forskningsområde. Att även vi har förmågan att förinta svaga existensers fortlevnad. Till och med efter det att nazismen, åtmistone tillfälligt, krossats. Då, fredsåret 1945, stympades till exempel min femtonåriga moster Maj-Britt. Morbror Agne låter sig steriliseras för att komma ut från en arbetsanstalt. Min mamma Gertrud rymmer och gör mitt liv möjligt.

 Dessa berättelser, är de angelägna i dag? Vi kan inte ställa vår historia inför rätta. Vi kan försvara dåtiden med att de inte kände till det vi vet i dag. Hur ser det ut i dag då? Vad vet vi? Vad vill vi inte veta? Vad är ett bra liv? Vem värderar liv? Vad är det vi inte diskuterar i vår tid och som generationer framöver kan tycka är övergrepp? 

 Jag tar en fråga som också berör mig personligen. Fosterdiagnostiken skapar i vår tid valmöjligheter som kanske inte är möjliga för människan att ta. Nu, just i detta nu, så överväger en del att välja bort flickfoster. Än så länge kanske sällsynt. Men hur kan framtiden se ut? Hur mycket ska man kunna välja? Ska var och en bli sin egen "kön- och rashygienist?" Ska var och en ha rätt att ägna sig åt människoförädling? Jag är själv gravt synskadad sedan ett tiotal år på grund av en ärftlig sjukdom. Sådana som jag skulle man kunna välja bort på fosterstadiet. Mitt liv skulle inte värderas som värt att leva. Finns det inte ekon av de rashygieniska idéerna i dagens genforskning? Diskuteras detta i vår tid? Det vore värt en stor samhällsdebatt. Liksom tvångssteriliseringen borde ha debatterats under 1940-talet. Personligen tror jag att det finns något bra med den defekta människan. För vi är ju det alla, mer eller mindre.



 KJELL SUNDSTEDT

 Kjell Sundstedt är manusförfattare. Han är aktuell med boken ”Till Gertrud”.