Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Förvrängning som politikens grund

Folkligt. Så här såg det ut förra sommaren, när centerns partiledare Annie Lööf talade. Foto: Cornelia Nordström

På söndag startar årets Almedalsvecka och även i år så slår man rekord i antalet seminarier, möten och debatter med över tvåtusen sådana events.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

 Alla partiledare kommer naturligtvis liksom massvis med andra politiker, PR-konsulter, företrädare för många olika intresseorganisationer och myndigheter, forskare, samhällsdebattörer, journalister och allehanda aktivister. Man räknar med över 900 arrangörer, nästan lika många journalister och mer än femtontusen besökare.

 

Hur skall man då förstå Almedalen som politiskt fenomen. Evenemanget har vuxit från en synnerligen modest nivå med några enstaka seminarier till en närmast oöverblickbar omfattning. Ett sätt är att se detta som en slags demokratins festival där alla som vill och antingen själva kan betala eller (vanligare) kan få någon annan att betala kan medverka i viktiga diskussioner om landets och världens framtid. I ett ideal som liknar upplysningens kan de rationella samtalen, byggda på lika delar faktabaserad kunskap och ideologiska visioner, äga rum och berika den svenska demokratin. Öppenheten, den stora omfattningen och att just alla är där skapar en gemensam grund för dialog och möjligheter till påverkan.


Mina erfarenheter av detta evenemang är tämligen begränsade, nämligen till förra årets vecka. I studiesyfte var jag där och åhörde ett stort antal seminarier (och medverkade i några). Det var roligt att träffa många gamla bekanta men vad gäller innehållet gav det hela inte riktigt mersmak. Om idealet är just den rationella politiska samtalet eller om man så vill med en lite högtidligare formulering - politik på upplysningens grund så finns det skäl att sätta några frågetecken.

 

De seminarier jag var på hade nästan alla ett gemensamt upplägg. En intresseorganisation eller myndighet arrangerar ett seminarium som bygger på en expertrapport. För att maximera det mediala genomslaget är rapporten helt färsk, vilket betyder att den inte har kunnat granskas. Efter föredragningen av sagda rapport får några av organisationen eller myndigheten handplockade debattörer kommentera. Någon som kan vara potentiellt lite småkritisk kan möjligen få vara med men i stort sett är det en jasägarkör som sjunger budskapets lov. Sedan lite frågor från publiken där naturligtvis ingen har fått möjlighet att sätta sig in i sakfrågan och så har med detta budskapet sålts in.

 

Låt mig ta tre exempel på det vad kan handla om. En myndighet lägger fram en rapport som visar skyhöga siffror för hur många ungdomar som varken studerar eller arbetar. Min fråga om man alls har tagit med den stora grupp som efter gymnasiet väljer att ta ett kombinerat så kallat rese- och jobbår bemöts med tystnad eftersom den visar sig inte finnas med i beräkningen.

 

LO lägger fram en rapport där men beskriver den synnerligen svårartade situationen för de fackliga organisationerna i Grekland som där organiserar offentliganställda. Min fråga om de alls känner till den synnerligen omfattande korruptionen i Greklands offentliga där till exempel partierna generöst delat ut låtsasjobb till sina anhängare som ett sätt att köpa röster bemöts med besvärade hummanden.

 

Svenskt Näringsliv lägger fram en rapport där man hävdar att Sverige halkat efter i den marknadsliberala reformeringen vilket innebär att i jämförelse med ett land som Holland så har detta kostat en svensk familj 100 000 kronor per år.

En snabb koll av statistiken visar att man överdriver våldsamt förutom att det är helt omöjligt att belägga att en sådan skillnad beror just på avsaknaden av sådana reformer. Exemplen kan mångfaldigas vad jag vill säga är att logiken med dessa snabbt framtagna expertrapporter ger en falsk aura av saklighet och att det skulle finnas en gedigen kunskapsbas för budskapet. Vad som sker i Almedalen är därmed raka motsatsen till en politik på upplysningens grund som kan sägas ha karakteriserat svensk politik när den av många bedömare fungerat som bäst. Istället har vi med Almedalens logik fått något som jag tror är riktigt dåligt den svenska demokratin legitimitet, nämligen en politik på förvrängningens grund.

 

Bo Rothstein

Professor i statsvetenskap och forskningsarbetare vid Göteborgs universitet där han ansvarar för The Quality of Government Institute.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!