Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Förtala inte den lättsamma litteraturen

Birgitta Bergin

Det gör mig otroligt frustrerad att det är fritt fram att kasta skit på en hel genre, bara för att de flesta författare och läsare är kvinnor, skriver författaren Birgitta Bergin.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Feelgood. En av världens mest sålda litteraturgenrer. Vilka associationer väcks hos dig? Tänker du avkopplande lässtunder och gedigen underhållning? Eller förknippar du det med förutsägbara berättelser med ytlig handling och banalt språk?

När jag började skriva böcker i genren så var mitt största mål att bjuda läsaren på en stunds verklighetsflykt. Att få koppla av från en stressad vardag och leva sig in i någon annans liv – ett liv fyllt av spänning, romantik och dramatik. Och det är det fortfarande! Det är sant att feel good är mer lättillgänglig än den litteratur som vinner Nobelpris, men varför skulle det vara ett problem?

 Låga trösklar in i läsandets värld måste ses som något positivt, särskilt i dag när konkurrensen från andra medier är tuffare än någonsin. Många feel good-böcker har ett lättillgängligt språk och en handling som snabbt suger in läsaren i berättelsen. Och det är ett av de allra bästa sätten att få en ovan läsare, eller den som inte har svenska som modersmål, att plocka upp en bok – läsfrämjande utan omvägar. Men! Utan att tumma på ett bra språk, god gestaltning och genomtänkta karaktärsbeskrivningar.

 

”Tantsnusk” fnyser somliga. Många av dem har säkerligen aldrig ens läst en den här typen av romaner. Nu kan jag inte tvinga någon att tycka om denna genre, det är inte det som är min poäng.

Men att fnysa föraktfullt bara för att en bok kategoriseras som lättillgänglig, det gör mig riktigt arg! Många verkar tro att de enbart är historier om vackra, kärlekstörstande kvinnor utan intellekt och med ett enda mål i livet – att hitta en rik och framgångsrik man. Den bilden är bara trista fördomar – men var kommer de ifrån? Finns det kanske fortfarande en föreställning att feel good-böcker spottas ut på löpande band och att vem som helst kan skriva dem? Jag berättar gärna för den som är intresserad om hur mycket tid jag lägger ner på research, hur jag omsorgsfullt planerar dramaturgin och slipar på formuleringar i mina böcker – det krävs talang och tar mycket tid att skriva en sådan här bok.

 

Eller ligger motviljan och det dåliga ryktet i att det primärt är kvinnor som är läsare? Det gör mig otroligt frustrerad att det är fritt fram att kasta skit på en hel genre, bara för att de flesta författare och läsare är kvinnor.

För på samma sätt som kvinnor genom historien fått kämpa för att bli respekterade, så vet jag och mina författarkollegor att vi måste slåss för att detta ska bli en erkänd genre. Jag är glad att allt fler män börjar skriva och läsa feel good, men jag vågar nästan inte spekulera kring vad som kommer att hända med genrens anseende nu – kommer vi se en märkbar statushöjning inom kort just på grund av detta?

Enligt min uppfattning är en bra feel good-roman ”fin” litteratur, oavsett vem som är författare och oavsett vem som läser - kvinna eller man. För i min och mina många tusen läsares värld så finns det ingen motsättning mellan kvalitet och underhållning. Alla har sin personliga anledning till att ge sig in i bokens värld – och motståndarna ska faktiskt veta att det är en stunds ren och skär underhållning som är syftet! Utan att tumma på kvaliteten.

 

Birgitta Bergin

Författare