Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Försäkringskassan är en skräckinstans

Katarina Gustafsson.
Katarinas dotter.

När Försäkringskassan inte längre fyller sin roll som samhällets Bamse, utan är en skräckinstans som håller människor vakna nätter igenom, vem ska då se till individens behov? skriver Katarina Gustavsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

En omprövning utan förbättrat medicinsk tillstånd borde inte kunna resultera i indragen assistans. Numera är det dock vardag för många, och att tvingas bygga en vardag på de villkoren tär. Det vet vi som lever med det dagligen.

Teoretiskt borde Försäkringskassan se och tillgodose individens behov, agera Bamse - den snälla, starka björnen. Försäkringskassan ska se till att behovet av hjälp matchas med beslut om hjälp. Med regleringsbrevet från regeringen som uppdrar åt Försäkringskassan att bryta utvecklingen av antalet assistanstimmar bryter tydligt med Försäkringskassans ursprungliga uppdrag. Kanske inte i teorin, men definitivt i praktiken. För Försäkringskassans handläggare saknar incitament för att bevilja det antal timmar motsvarande hjälpbehovet. Man har skapat en minsta-möjliga-strategi.

Så när Försäkringskassan inte längre fyller sin roll som samhällets Bamse, utan är en skräckinstans som håller människor vakna nätter igenom, vem ska då se till individens behov?

Ska personerna som får sin tillvaro tillintetgjord av Försäkringskassans beslut om indragen assistans orka själva? Ska de som privatpersoner ensam föra sin talan mot Försäkringskassan och deras juristkår?

 

LÄS MER: Min fina bror är ingen fuskare – han vet inte vad det är

 

Assistansens motståndare hävdar att assistansersättningen missbrukas i ren kapitalistisk anda av privatägda storbolag som lurar hjälplösa individer. Att pengarna går till finansiering av arméer av jurister, administration och marknadsföring och dessutom skulle bolagen vara oförskämda nog att gå med vinst. I mina öron stavas det trams. Men effekterna blir förödande. Om vi håller oss till fakta istället –

Vårdföretagarnas medlemsföretag lägger 0,05 procent av assistansersättningen på jurister och 0,2 procent på marknadsföring. Hutlöst? Knappast. Men vinster i välfärden då? Kommunerna går i snitt med 15 procent förlust som assistanssamordnare och de privata bolagen ligger strax över noll i vinst. Vinst eller inte, man borde snarare undersöka vem som kan leverera den kostnadseffektivaste assistansen.

Kommunerna och de privata bolagen har samma timpeng för assistans. Och administrationen är självförvållad genom att Försäkringskassan i sin jakt på fuskare kräver varje assistansberättigad på två kilo blanketter i månaden.


LÄS MER: Vi duger mer än till bara att slicka kuvert

 

Om vi låtsas för en stund att Försäkringskassan med sitt uppdrag att administrera socialförsäkringen representerar Bamse, den starka, snälla och evigt rättvisa björnen och att assistansbolagen representerar Krösus Sork, kapitalismen själv – var fanns då Bamse och den rättvisa bedömningen när vår tidigare glada, aktiva tjej plötsligt förlorade förmågan att gå, stå, sitta, prata, äta, sova?

Försäkringskassan gjorde bedömningen att vår dotter hade ett hjälpbehov på två timmar om dagen. Ett beslut som långt ifrån matchade hennes hjälpbehov.

Hur våra liv hade sett ut i dag utan juridisk hjälp vågar jag knappt tänka på. Till att börja med hade jag och min man tvingats sluta jobba, slutat tjäna in pension, leva på luft, och ärligt talat tror jag knappt vi hade haft något liv alls. Möjligen som socialfall.

Men det skulle i och för sig hamna på en annan kostnadspost hos Försäkringskassan. I dag fungerar våra liv, vår dotter har sitt assistansbehov tillgodosett. Men jag hade aldrig kunnat föresälla mig vilken kamp det innebär att drabbas av sjukdom utöver att hantera själva sjukdomen. Utåt sett ser det nog rätt hyfsat ut, men så kämpar vi också stenhårt för att upprätthålla den trygghet, dynamik och framtidstro som våra barn förtjänar. Vi driver ett flerfrontskrig som aldrig tar slut.

Vi är dömda att bygga vår tillvaro på något så bräckligt som ett beslut från Försäkringskassan, en myndighet som gått vilse och glömt sitt ursprungliga uppdrag, den inte allför rättvise Bamse som intagit rollen av att vara den som både kan hjälpa och stjälpa hela vår tillvaro med ett kuvert i brevlådan.

Jag har i alla fall helt klar för mig vem som sett, bedömt och stridit för individen i vårt fall, och i många, många fler fall. Och det var inte Bamse.

 

Katarina Gustafsson

Projektledare, personlig assistent och framförallt mamma

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!