Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Förlagets fega svek mot Margaux är sorgligt att se

Barnboken ”Arnold reser till Sydafrika” har under veckan kritiserats hårt för den vita hudfärgen på karaktärerna.
Barnboksförfattaren och influencern Margaux Dietz.
Foto: ALI LORESTANI/TT
Hur anpassar ni er utgivning om SD börjar ställa krav på innehållet? undrar dramaturgen Michaela Bier.
Foto: Johan Söderling

Vi lever i en läskig tid. Kritikerna står hela tiden redo att anklaga en person för att vara oanständig.

Kulturministern borde ryta till och berätta om faran i att låta politik styra konsten, skriver Michaela Bier.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Allt jag vet om Margaux Dietz är att hon är en influencer som fått skjuts av Ebba Buschs chaufför och nyss har breddat sin verksamhet genom att skriva barnboken ”Arnold reser till Sydafrika”. Jag är desto mer bekant med hojtandet runt barnboken som fått kritik för att den inte innehåller några svarta människor. Författaren har förklarat att handlingen bara kretsar kring den närmaste familjen. Det är de högljudda rösterna som gör mig bekymrad.

Jag hade ritat det som behövdes

Hade jag skrivit en barnbok om min och sonens resa till Kanarieöarna, vet jag exakt vilka personer som hade behövts ritas till. De som spelar roll för berättelsen.

Till sagan om resan till Teneriffa hade jag först och främst behövt rita honom och mig. Han var fem. Vi träffade en fyraårig tjej. Hon kom från Hökarängen. Hennes mamma var väldigt frånvarande, bara tjejen var med oss mest hela tiden tills hon åkte hem igen. Möjligen hade man sett mammans ben, men större funktion än så fyllde hon inte. Mamman var bara ett medel. Sen hade två andra barn behövt ritas, men inte lika ofta som fyraåringen. (För er med särintresse: Samtliga barn kom från Skandinavien.) 

Fickorna är laddade av stenar att kasta. Den som hittar först är bäst och får flest likes, laddade med smartpoäng av rätt sort.

Alla andra människor som var på ön samtidigt spelade ingen som helst roll i handlingen så de hade inte ritats. Jag hade också ritat havet och stenarna. Och några vågor, en sko och några söta små hus varav ett helt fallfärdigt. Hade också ritat churros, många churros, och en gräsligt ful matsal. Sen hade vi nog sett en skymt av ett jättegammalt träd och en massa fåglar i en park. Men inte en enda medlem av öns befolkning. De spelade nämligen ingen som helst roll för berättelsen.

Jakten på syndabockar går för långt

Vi lever i en läskig tid. Pöbeln står hela tiden parat att anklaga en person för att vara oanständig. Det har blivit till ett folkligt nöje, en digital sällskapslek. Vem hittar näste syndare först? Vem månde ha glömt – eller rentav valt – att låta bli byta ut ”man” mot ”en” den här veckan? Tänk om jag lyckas vara först med att peka ut nästa kändis eller organisation som haft andra prioriteringar än att välja alla färger i paletten? 

Fickorna är laddade av stenar att kasta. Den som hittar först är bäst och får flest likes, laddade med smartpoäng av rätt sort.

Kulturminister Amanda Lind borde markera mot politisk styrning av konsten, menar Michaela Bier.
Foto: OLLE SPORRONG

Förlaget ber sorgligt nog om ursäkt.

Kära förlag. Varför förklarar ni inte i stället vad en berättelse är för alla okunniga? Varför står ni inte upp för att den måste vara fri? Att ni, tvärtom mot vad de hjärntvättade tror, är ute och cyklar om ni låter politiska vindar styra skapandeprocessen?

Vad händer om SD börjar ställa krav?

Jag förstår er. Ni är rädda för att inte överleva om ni inte lyder. Så är det i läskiga tider. Men är det värt det? Behöver ni kanske säga stopp ändå? Bidrar ni möjligen till att tiderna blir ännu värre om ni inte gör det? Hur anpassar ni er utgivning om SD börjar ställa krav på innehållet?

Här skulle man ju kunna förvänta sig att en kulturminister går in och försvarar och ställer till rätta. Ryter till och berättar om faran i att låta politik styra konsten, för alla som inte förstår vad stenen de kastar faktiskt innehåller. 

Vi lever redan i en läskig tid. Men den kommer bli värre om ingen sätter stopp.


Av Michaela Bier

Dramaturg