DEBATT. De upplopp och det våld som följt efter Rasmus Paludans proklamerade bränning av Koranen har skapat en intensiv debatt om vad som ska vara tillåtet och vad som ska förbjudas när det gäller yttrandefriheten och rätten att demonstrera.
Många menar att Rasmus Paludan inte borde ha fått agera som han gjorde (eller försökt göra) och hänvisar till att man i andra EU-länder förbjudit honom att resa in och att man också har förbjudit eller omöjliggjort för honom att framträda offentligt. Men vi har som EU-medborgare rätt att fritt röra oss inom EU och därmed utgör dessa staters agerande ett brott mott denna medborgerliga rättighet.
Andra menar att skända en helig skrift som Koranen genom att tända eld på den ska räknas som ett hatbrott och förbjudas. Gentemot detta hävdar många att i yttrandefriheten måste ingå sådant som rätten att bränna också vad stora grupper uppfattar som heliga skrifter.
Små möjligheter för polisen
Det finns i Sverige mycket små möjligheter för polisen att förhindra politiska demonstrationer av det slag som Rasmus Paludan företar sig. Det behövs inget särskilt tillstånd för att stå på ett torg och framföra politiska åsikter och då ingår naturligtvis sådana uppfattningar som många finner synnerligen anstötliga.
Argumentet skulle vara att den tryckta boken utgör en central manifestation av yttrandefriheten.
Det finns gränser för yttrandefriheten, exempelvis vad som ska räknas som förtal, spridande av integritetsskyddade personuppgifter och hets mot folkgrupp, men de är som regel inte tillämpliga i fall som detta.
Att införa ett förbud för skändandet av vad som av olika religiösa inriktningar räknas som heliga skrifter är dessutom svårt eftersom det inte är helt enkelt att avgränsa vad som ska räknas in i kategorin ”heliga skrifter” och dessutom inte heller vad som ska räknas som ett religiöst samfund. För vissa är kanske Karl Marx ”Kapitalet” en helig skrift, för andra kan det vara Adam Smiths skrifter. Det skulle med andra ord rent lagtekniskt vara synnerligen svårt att dra gränsen mellan vad som ska ingå i kategorin ”av sin uppfattade helighet skyddade skrifter”.
Inkludera alla tryckta böcker
En väg ur detta dilemma skulle kunna vara att inkludera alla tryckta böcker i ett förbud mot att som en politisk manifestation anordna bokbål. Argumentet skulle vara att den tryckta boken utgör en central manifestation av yttrandefriheten. De som, likt de tyska nazisterna 1933 eller Rasmus Paludan 2022, anordnar offentliga bokbål som en politisk manifestation gör sig därmed skyldiga till ett brott mot yttrandefriheten och detta ska vara straffbart.
Fördelarna med en sådan ordning är många. Dels behöver vi inte avgöra vilka tryckta skrifter som ska ingå i ett sådant förbud eftersom det omfattar alla tryckta böcker. Vad som ska räknas som en bok är dessutom klarlagt eftersom varje tryckt bok sedan 1970 har ett så kallat ISBN-nummer, alltså även Bibeln och Koranen. För böcker tryckta före 1970 kan man ha en regel som innebär att om de trycktes i dag skulle de vara försedda med ett sådant nummer. Förbudet skulle naturligtvis bara gälla bokbål som anordnas som offentliga manifestationer – inte om ett bokförlag ser sig nödgat att göra sig av med osäljbara upplagor.
Universellt skydd av yttrandefriheten
Den tryckta boken är förvisso inte ensam bärare av yttrandefrihetens princip men har historiskt och symboliskt ett centralt värde för denna princip. Att till exempel bränna en tidning eller en tidskrift har inte samma symboliska innebörd som att bränna en bok, kanske för att de förra utkommer kontinuerligt. Att förbjuda bokbål som politisk manifestation skulle därför vara ett sätt att universellt skydda yttrandefriheten, inte att inskränka den.
Bokbål som politisk manifestation hör helt enkelt inte hemma i en demokrati, alldeles oberoende av vilka böcker det är som bränns.
Av Bo Rothstein
Professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet
