Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Föräldrarna är själva marginaliserade

Rouzbeh Masarrat Agah. Foto: Privat.
Foto: Privat.

Varför är det så svårt att förstå att både bilbränder i våra förorter och nedbränning av asylboenden bottnar i samma sak? skriver författaren Rouzbeh Masarrat Agah.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

REPLIK.

När jag läser Amins artikel blir jag genast förbannad, och kort efter när jag inser att han är moderat så ramlar polletten ner. Tänker: så klart, det är ju ett typiskt högerargumet. För argumentet håller inte enligt mig.

Ska man bestraffa de som redan har misslyckats med sina barn? För vilken förälder vill se sitt barn hamna snett i livet? Väldigt få om ni frågar mig. Jag kan inte låta bli att kommentera inlägget som en vän har delat på Facebook. Vännen liknar Amins argument med de som extremister och terrorister använder för att rättfärdiga sina handlingar: när er folkvalda bombar och exploaterar våra hemländer så får civilbefolkningen betala priset för det.

Vid närmare eftertanke, när jag lugnat ner mig efter en stund, tänker jag att Amin inte hajar det bara. Han har vuxit upp i ytterstaden, enligt honom själv, och han är en hederlig och god medborgare. Varför kan inte alla andra vara som han?

 

LÄS MER: Låt föräldrarna betala för vandaliseringen


Hans erfarenheter, och troligen bakgrund, gör det omöjligt för honom att sätta sig in i människor som inte har lyckats lika väl. Så, eftersom vi inte kan straffa ungdomarna så hårt så måste vi hitta en annan lösning.

Föräldrarna. Absolut, jag håller med om att föräldrar har en nyckelroll i sammanhanget. Men vad händer med de ungdomar vars föräldrar själva är marginaliserade?

De föräldrar som redan känner sig övergivna och besvikna på samhället? De ensamstående mammor som jobbar dubbelskift och inte har tid att hålla koll på sina barn tjugofyrasju? Ska man skuldbelägga och bestraffa dem ännu mer?

Samtidig känns det som att jag håller på att glida in på ett vänsterargument. För varje gång det brinner i förorter går högern i taket varpå vänstern försöker försvara det. Å andra sidan, när asylboenden brinner ner, så är det vänsterns tur att skrika högst. Att bränderna är en konsekvens av dels normalisering av rasism och dels högersidans närmande till Sverigedemokraterna i många frågor. Och högern viftar bort det som nonsens givetvis.

Det är liksom de två ståndpunkterna som gäller. Och jag är så less på bägge sidor. Fram och tillbaka i en evig diskussion som inte leder till något konstruktivt eller någon lösning, utan endast förenklingar. Vad hände med klassfrågan?

 

Varför är det så svårt att förstå att dessa fenomen, att både bilbränder i våra förorter och nedbränning av asylboenden bottnar i samma sak? Att det är unga arga ungdomar från de lägre klasserna som protesterar mot etablissemanget. För vi alla är väl ense om sannolikheten att det rör sig om välbärgade svenska ungdomar från Danderyd eller invandrarkillar från Solna är väldigt liten. De grupperna har alldeles för mycket att förlora genom att delta i sådana aktiviteter.

Och visst, ställningstagande är viktigt. Och konflikter är spännande. Människor älskar det, och det gör även medierna. Men polariseringen har även ett pris.

Titta bara på den mänskliga historien som är fullt av krig, konflikter och lidande. Är det dit vi vill? Låt oss lära oss av historien för en gångs skull och inse att vi faktiskt sitter i samma sjuknande båt, antingen bidrar vi till med polariseringen genom att fortsätta förolämpa varandra och förenkla våra samhällsproblem eller så kan vi gå till djupet med dem.

Det är vårt val. Det är vårt beslut. Väljer vi fel så får vi skörda konsekvenserna av det, och lyckas inte vi hitta till gemenskapen lär vi alla hamna i ett utanförskap i en snar framtid.

 

Rouzbeh Masarrat Agah

Författare till boken FTL (Fuck The Law)

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!