Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

För mig är Lundell ändå en rebell

FRÅN SKYMF TILL MEDALJ. Bernt Hermele minns när han spelade med Ulf Lundell på Mosebacke: "Att skymfa kungen från en liten scen ett stenkast från slottet, det blir inte mer rockandroll än så. Ungdomligt uppror och festlig fylla i skön förening." Året var 1977. Nu ska Lundell få en medalj av kungen.
Foto: LEIF JACOBSSON, SUVAD MRKONJIC

8 juni ska Ulf Lundell ta emot  H M Konungens medalj i 8:e stor-leken i högblått band på Slottet. "Huruvida Lundell nu har svikit sina ideal eller inte överlåter jag åt andra att fundera över", skriver journalisten Bernt Hermele, som  repade med Ulf Lundell i sin ungdom. "Men Lundell har aldrig varit närmare mitt hjärta än när han  begick det där majestätsbrottet på Mosebackes scen."

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

En rebell har gått och tackat ja till en  medalj från kungen. Hur kunde det gå så snett, Uffe?

 Det finns en magisk liveinspelning med Ulf Lundell från Mosebacke i Stockholm. Året är 1977, tror jag, och Lundell kompas av Mats Ronander och Lasse Wellander.

 Han är bra på örat och plötsligt skriker Lundell grova sexuella anspelningar om kungen.

 Publiken tystnar för ett ögonblick.

 Och sen lägger Lundell till -  och låter om möjligt ännu mer som en imitation av en packad Brasse Brännström som imiterar en ännu mer packad Lundell  -  "Jag slår vad om att kungen är lika full som jag är."

 Att skymfa kungen från en liten scen ett stenkast från slottet, det blir inte mer rock'n'roll än så. Ungdomligt uppror och festlig fylla i skön förening.

Och nu har Lundell precis som alla vi andra blivit gammal och han har tagit emot en medalj från kungen.

 Hur kunde det gå så fel?


Minns när Lundell och jag försökte sätta ihop ett band, nån gång runt 1975. Hans första platta, "Vargmåne", hade kommit ut och "Jack", den som skulle komma att  kallas för en generationsroman, låg  fortfarande för korrekturläsning hos  förlaget. Bland annat tjafsade de om stavningen av något ord, minns jag att Lundell skrockade något om.

 Min största tillgång för att kvalificera mig för att kompa Lundell var att jag ägde ett elpiano och att han inte kände några riktiga musiker i stan än.

 Vi repade några gånger ute i EMI:s studio i Skärmarbrink. Skivbolaget hade övertalat trummisen och basisten  i Harpos kompband att ställa upp på ett rep. Herrarna som verkligen var proffs, det var varken Lundell eller jag, var måttligt imponerade.

 Minns att Lundell muttrade något om att de jävlarna kunde fara åt helvete och att vi ska skulle fixa andra musiker, när vi satt och konspirerade i min  lägenhet.

 Sen gick vi och såg Springsteen på Konserthuset i Stockholm. "Born to run" hade slagit ner som en bomb. Vi stod fnittrande i trappan utanför  konserthallen och fantasierade om vår rockdröm.

 Det blev förstås aldrig nånting av med den drömmen för mig, att äga ett piano är inte samma sak som att kunna spela på det.

Men Lundell förverkligade verkligen den där drömmen, med råge får man säga. Han skrev några odödliga låtar, vilket är mer än vad de flesta av oss lyckas med, att göra något som kommer att leva längre än vi själva.

 Sedan dess har Lundell ångat på,  fortsatt att leva rockmyten, spriten,  upproret, skilsmässan, de unga kvinnorna, böckerna, musiken, tavlorna. 

 Uppbrott, uppbrott.

 Samtidigt har han utvecklats till den sura, gnälliga gubben han alltid var  predestinerad att bli, som klagar på sin gamla producent, som klagar på att  någon konsthall förstör hans utsikt på Österlen, som klagar på att sossarna svek Sverige.


Och jag har kommit att älska den där sura, sturiga gubben allt mer, förmod- ligen för att han påminner mig om mig och därmed om min farsa. Och det är trots allt trösterikt.

 Huruvida Lundell nu har svikit sina ideal eller inte -  om han nu haft några  -  de överlåter jag åt andra att fundera över. Den som är utan skuld kan som  bekant ta och kasta den första stenen.

 Men jag vet så mycket som att Lundell aldrig har varit närmare mitt hjärta än när han begick det där majestätsbrottet på Mosebackes scen, den där kvällen för rätt så många år sen.



BERNT HERMELE

 Bernt Hermele är tv-chef på nättidningen Realtid.se. Han

 bloggar på Bernthermele. wordpress.com.