Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Folkdomstolen har sagt sitt i fallet Yasin

Artisten Yasin sitter häktad, misstänkt för stämpling till människorov.
Foto: J. WILLS / Pressbild
Mårten Edh, jurist och artist under namnet Promoe.
Agnes Fahlén, juriststudent.
Björn Hurtig, försvarsadvokat.
Sebastian Wejedal, lektor i processrätt, Göteborgs universitet.
Foto: Julia Sjöberg

Vi behöver inte gilla Yasins musik eller den musikgenre han bidrar till. Däremot behöver vi tro på rättsstaten.

Vad hände med oskyldighetspresumtionen? skriver juristerna Agnes Fahlén, Mårten ”Promoe” Edh, Sebastian Wejedal och Björn Hurtig.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Det har knappast undgått någon att den svenska artisten Yasin greps på nyårsafton misstänkt för stämpling till människorov. Artisten sitter häktad och det kommer att dröja till mars innan åklagare beslutar om åtal ska väckas. Själv hävdar Yasin att han är oskyldig. I dagsläget – och till dess en fällande dom bekräftar motsatsen – finns det också skäl att betrakta honom som just oskyldig. För att göra detta behöver vi inte tro på eller känna sympati med Yasin. Vi behöver inte gilla hans musik eller den musikgenre han bidrar till. Däremot behöver vi tro på rättsstaten.

Inte dömd än – ska ändå bannlysas

Trots att Yasin inte är dömd för det brott han misstänks för agerar många som om hans skuld vore fastställd. Det har t.ex. skapats en hashtag under vilken allmänheten uppmanas att sluta konsumera hans musik, andra artister har pressats att radera hans bidrag på kommande låtsläpp, kommersiella streamingtjänster har uppmanats att ta bort hans musik från sina spellistor och Sveriges Radio har uppmanats att dra tillbaka artistens nomineringar på P3 Guld. 

Om det är svårt för domstolar att förhålla sig neutrala till rapmusikens särpräglade uttryck, är det förståeligt att även allmänheten felar på denna punkt.

I debatten finns emellertid avvikande meningar. Expressens Victor Malm har t.ex. uppmanat kritiker att ”skilja verk från person”. Enligt Malm kan ”ingen med ordentliga estetiska principer” anse att Yasin borde fråntas sina nomineringar; om ett pris delas ut på konstnärliga premisser ”kan de konstnärliga premisserna inte bytas ut mot juridiska”. Vi delar uppfattningen att det finns skäl att skilja estetik från juridik och skulle här vilja slå ett slag för de juridiska principerna. 

Texternas innehåll bevisar inte brott

Om åklagare beslutar att väcka åtal och Yasin fälls av domstol lämnar vi gärna stafettpinnen till kultureliten att diskutera huruvida det är estetiskt (eller kanske etiskt?) försvarbart att konsumera/kapitalisera på hans musik. Dessförinnan finns det skäl att påminna om tre omständigheter: att artisten inte är dömd för det brott han misstänks för; att det bara är domstolar som kan avgöra om någon har begått ett brott; samt att musik som handlar om brottslighet inte bevisar brott. Låt oss utveckla.

En person ska presumeras vara oskyldig till dess en fällande dom föreligger. Yasin är i dag misstänkt – inte dömd – för det aktuella brottet. Detta är skilda saker. För att fällas i domstol krävs att en persons skuld är ”ställd utom allt rimligt tvivel”. När staten åtalar någon – och därmed kanaliserar sitt våldsmonopol mot en individ – är det åklagarens jobb att uppfylla detta beviskrav. 

Att personer förutsätts vara oskyldiga till dess motsatsen är bevisad (”oskyldighetspresumtionen”) är ett av de mest basala kraven på en rättsstat. På internationell nivå finns. presumtionen fastslagen som en mänsklig rättighet och på nationell nivå motiverar den bl.a. åklagarens bevisbörda. 

Med ASAP Rocky lät det annorlunda

Oskyldighetspresumtionen hindrar dock inte att en person berövas friheten tillfälligt, genom att häktas. Tvärtemot vad många tycks tro är ribban för häktning inte hög – för detta krävs betydligt svagare bevisning än för fällande dom. Att människor häktas tämligen lättvindigt är ett välkänt problem som Sverige har fått omfattande internationell kritik för. När den amerikanska hiphop-stjärnan ASAP Rocky häktades var också tongången annorlunda än nu – även i den inhemska debatten. Eller har alla som skrev under hashtagen #freerocky nu ändrat uppfattning? Att Yasin är häktad kan och ska hursomhelst inte förstås som att hans skuld är fastslagen, eftersom detta ännu inte har prövats.

Bara domstolar kan bryta oskyldighetspresumtionen. Det finns starka skäl att låta domstol pröva och avgöra om åklagaren har lyckats bevisa den åtalade gärningen. Genom historien har andra modeller för att skipa rätt testats men avfärdats. Exemplet Yasin illustrerar varför. Om alla och envar – eller kanske snarare den grupp som skriker högst – får avgöra skuldfrågan baserat på vad som skrivs i media (eller på Flashback) kan vi kasta både beviskravet och kravet på objektivitet i dömandet i papperskorgen.

Stereotypa uppfattningar

Att en person sjunger om brott bevisar inte brott. Fördomar är en annan sorts presumtioner – antaganden om hur individer/grupper förväntas bete sig. Sådana stereotypa uppfattningar kan underlätta vår tolkning av världen men bör inte ligga till grund för rättskipningen. 

I USA har t.ex. forskare studerat användandet av raptexter som bevismaterial och varit kritiska till domstolarnas (o)förmåga att bedöma genrens uttryck på ett korrekt – och därmed rättssäkert – sätt. Forskarna menar att rappare skapar personor som besitter makt för att på så sätt söka övervinna den maktlöshet de kan uppleva i sin vardag. 

Ett juridiskt frikännande kan förlora sitt värde, eftersom den sociala kostnaden redan har inträtt.

Forskningen visar att om en lyssnare inte är medveten om dessa genretypiska drag finns det risk att blanda samman artisten med rollen och fiktionen med fakta. Om det är svårt för domstolar att förhålla sig neutrala till rapmusikens särpräglade uttryck, är det förståeligt att även allmänheten felar på denna punkt. 

Ni låter som Siewert Öholm

På samma sätt som Siewert Öholm i ett numera klassiskt debattprogram från 80-talet förfasades över hårdrockens påverkan på samhället, gör människor i dag motstånd mot en typ av svensk rap som har etablerats under de senaste åren. En stil som egentligen bara skildrar samma kriminalitet som dagligen skildras av massmedia och andra mer etablerade kulturyttringar, låt vara från ett annat perspektiv än det som Malou von Sivers och en arg snickare (vs Greekazo) tycks uppskatta. 

Och det må väl vara hänt, rent konstnärligt. Men juridiskt har Yasin – precis som alla andra – rätt att betraktas som oskyldig till dess hans skuld har fastställts. Istället för att presumera oskuld verkar dock många nu presumera hans skuld. Och därmed suddas en viktig skiljelinje ut, nämligen den mellan ett konstnärligt ansvar för låttexter och ett juridiskt ansvar för brott.

Rättstaten kan urholkas

Om Yasin döms för brottet ska han ansvara för detta. Att en person betraktas som skyldig redan vid låga misstankegrader, för att sedan frikännas av domstol därför att bevisningen inte var tillräcklig för fällande dom, förekommer dock allt oftare. Ett juridiskt frikännande kan då förlora sitt värde, eftersom den sociala kostnaden redan har inträtt. 

Häri ligger en urholkning av oskyldighetspresumtionen vilket i förlängningen leder till en urholkning av rättsstaten. Den som själv inte vill se sin tillvaro slagen i spillror på grund av en brottsmisstanke, som senare kanske inte kunde ledas i bevis, bör inte bidra till en ordning där folkdomstolar fastställer skuld.


För Oskyldighetsprojektet:

Agnes Fahlén

Juriststudent

Mårten Edh

Jurist och musiker

Sebastian Wejedal

Lektor i processrätt, Göteborgs universitet

Björn Hurtig

Försvarsadvokat