Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Folk har inte flytt hit för att leva i kriminalitet

Jag och många med mig jobbar ständigt med känslan av att det inte spelar någon roll hur många vi låser in, det kommer alltid någon ny, skriver Nadim Ghazale.
Foto: ALEX LJUNGDAHL
Nadim Ghazale, polis.
Foto: Andreas Rosenqvist

Jag försvarar ingens brottslighet. Kriminella invandrare förstör mer för mig och mina barn än vad de förstör för dig. 

Men även om det är obekvämt måste vi inse att människor inte flytt till Sverige för att leva i kriminalitet, utvecklingen har skett här, skriver polisen Nadim Ghazale.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Det finns få saker som ständigt är så aktuella som kriminalitet. I boken ”Att vända utvecklingen: från utsatta områden till trygghet och delaktighet” (2020) försöker författarna Mellgren, Nilsson, Tolsheden, Ivert, Forkby, Thorén, Westerdahl, Guldåker, Hallin, Nilvall, Gerell beskriva kriminalitetens orsaker, bekämpning och hela dess komplexitet som är så viktig med tanke på vår samhällsutveckling. 

I boken finns ett kapitel där man tittar på livsvillkor, där de genom en modell mäter livsvillkor genom att titta på tre huvudkategorier, familjeförhållanden, boendeförhållanden och ekonomiska förhållanden. Under dessa finns ett gäng underkategorier men poängen är att man genom denna modell får fram en kartbild som med färger lyser upp en stad och dess områden i olika kulörer. Grönt för goda livsvillkor och rött för dåliga livsvillkor. 

Socialiseringsprocessen

Föga förvånande är de områden som lyser rödast de områden som är våra utsatta områden. En kartbild från en modell där kriminalitet inte ingår i någon kategori, men som förefaller vara dess mamma. Mer förenklat än så kan jag inte beskriva det. Alla som är intresserade och mottagliga för en förklaringsmodell som är aningen svårare än ”det är invandrarnas fel” borde skaffa sig ett exemplar av boken. 

De sänker min hudfärg, spottar på mitt hemspråk, gör stavningen i min sons efternamn oattraktivt på arbetsmarknaden och bekräftar rasisters vidriga människosyn.

Adderat till livsvillkoren som de flesta av våra kriminella är sprungna ur sker det även andra processer som driver på tillväxten. Det är en subtil och knappt märkbar socialiseringsprocess som många berättar om. Hur en pizza kan vara det som drar någon in och en dyr jacka det som som låser fast. Hur ett snabbt och till synes ofarligt ärende köper lojalitet men samtidigt skuldsätter ett liv. 

Utvecklingen sker i Sverige

Den omedelbara belöningen och känslan att bli erbjuden det som majoritetssamhället inte erbjuder är det som lockar. Gemenskap, identitet, status. När insikten kommer om att allt är en bluff är det för sent. Skulden har blivit för stor, insatsen för hög och rädslan för stark. 

Visst är det svårsmält att den processen har skett i Sverige? Det är okej, det är obekvämt att ta in att människor inte flytt till Sverige för att leva i kriminalitet, insikten att utvecklingen skett här är otrevlig. 

Vems är felet?

Men vems fel är allt det här då? 

Politikernas? Deras vilja att skapa en humanitär stormakt?

Föräldrarnas? 

Medelklassens? De som motsatte sig två hyreshus mitt i bostadskvarteret för att fler barn skulle få förutsättningarna som jag fick? 

Eller ”finskolans”, som hellre röker ut den krävande eleven från förorten i stället för att försöka hjälpa den? 

Vi är nog inte redo för den debatten än, men jag tror att det är lite av allt. Ett sorts kollektivt ansvar där samma kollektiv som kan göra oss solidariska och starka också kan göra det rakt motsatta, särskilt i ett samhälle under stark polarisering. 

Det fylls ständigt på med nya

Låt mig vara mer än tydlig, jag försvarar ingens kriminalitet. Kriminella invandrare förstör mer för mig och mina barn än vad de förstör för dig. De sänker min hudfärg, spottar på mitt hemspråk, gör stavningen i min sons efternamn oattraktivt på arbetsmarknaden och bekräftar rasisters vidriga människosyn. 

Men jag och många med mig jobbar ständigt med känslan av att det inte spelar någon roll hur många vi låser in, det kommer alltid någon ny. Påfyllnaden är konstant och har blivit något vi bara förhåller oss till. Men mellan födsel och kriminalitet finns en väg, en väg som kantas av livsvillkor, socialisering och egna val. 

Tid, resurser och uthållighet

Om kriminaliteten vinner vägvalet ska brottslingen genom inkapacitering inte längre tillåtas skada eller påverka andra. Men, vill vi ha riktig förändring måste vi fokusera mer på vägen, inte på slutdestinationen där allt fokus är i dag. 

Problemet är inte att viljan eller kunskapen inte finns, problemet är att det som krävs är tid, resurser och uthållighet. Tre osexiga saker som varken vinner val eller lockar röster, därför kommer ingen verklig förändring att ske. 


Av Nadim Ghazale

Polis