Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Flyktingbarn inga ungdomar på glid

TOBIAS BILLSTRÖM, M, är migrationsminister.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Under de senaste åren har de ensamkommande asylsökande barnen ökat kraftigt i omfattning. Från att ha handlat om ett par hundra per år, där merparten togs emot i släktinghem kom förra året 2 657 ensamkommande asyl­sökande barn som behövde bostad och omsorg.

Jag har, tillsammans med Mikael Cederbratt, migrationspolitisk tales­person, M, och Mats Gerdau, M, grupp­ledare i socialutskottet, fört samtal om vilka utmaningar som ligger framför oss när det gäller de ensamkommande asylsökande barnen.

Den lavinartat ökade efterfrågan har lett till en massiv kraftsamling från många kommuner, inte minst Malmö och Solna, för att kunna ta emot barnen under deras första dagar i landet. På grund av att det saknats platser ute i kommunerna att anvisa barnen till, har de i alltför många fall blivit fast i transit - i dyra tillfälliga boenden som inte gett ungdomarna någon optimal start, och som varit mycket kostsam.

Trots vädjanden och uppmaningar till kommunerna om att teckna fler platser har systemet inte varit i balans en enda gång sedan det infördes sommaren innan alliansregeringen tillträdde 2006. Därför bereds nu ett lagförslag på Justitiedepartementet med syfte att möjlig­göra anvisningar även till kommuner utan avtal. Samtidigt ses ersättningssystemet över så att kommunerna ska få rätt ersättning i tid.

Till detta kommer att den form för vård och boende som finns inte är skapad för målgruppen barn och unga vars främsta bekymmer är att de saknar föräldrar att leva med.

Grunden bakom förslaget att kommunerna skulle överta ansvaret för mot­tagandet av ensamkommande asyl­sökande barn grundade på normaliseringsprincipen, vilket innebär att dessa barn skulle mötas av samma myndig­heter och kompetens som svenska barn som av olika anledningar inte kan leva med sina föräldrar. I Sverige har dessa barn traditionellt placerats i släktinghem, familjehem eller HVB-boenden.

Med den drastiskt ökade efterfrågan av placeringar som varit har släkting-och familjehemsplaceringar inte varit ett alternativ för de flesta. Alltså har HVB-formatet varit det som använts, även om det i förstone skapats för att möta behov som drogmissbruk eller benägenhet till suicid och liknande. Under våra samtal med såväl barn som bor i HVB-hem, som personal på boendena och kommunala företrädare har vi uppfattat att det finns ett önskemål om en annan form av boende, som mer är avpassat för den gruppen.

Som ett led i att samla tillsynen över HVB- hemmen övertog Socialstyrelsen tillsynsansvaret från Länsstyrelserna den 1 januari 2010. I grunden var detta klokt, men har medfört en uppstramad tillsyn som skapat bekymmer, inte minst när det gäller de boenden som härbärgerar ensamkommande asylsökande barn.

Det bekymmer som uppstår är att HVB-boendenas strikta regelverk inte sällan hämmar verksamheten för de ensamkommande, och krav på utformning och struktur lägger hinder i vägen för ett flexibelt och framsynt mottagande. Dessa bekymmer finns även när det gäller vissa grupper av svenska barn som inte kan leva med sina föräldrar - till exempel till följd av dödsfall på grund av olyckor eller naturkatastrofer som tsunamin. Under mina samtal med såväl barn som bor i HVB-hem, som personal på boendena och kommunala företrädare har vi uppfattat att det finns ett önskemål om en annan form av boende, som mer är avpassat för den gruppen.

Det befintliga regelverket kring HVB tjänar i stort sitt syfte för ungdomar på glid. Men för de andra som av andra orsaker måste tas omhand i kommunerna ser jag som moderat ett behov som kanske bör mötas av en annan boendeform. En boendeform som medger mer flexibilitet och utslussning till eget ansvarstagande och vuxenliv.

En sådan boendeform - ett boende för vård och omsorg - skulle kunna utgöra ett välkommet tillskott i utbudet av alternativ vid en placering, oavsett om det handlar om svenska ungdomar, om ensamkommande asylsökande eller ensamkommande som fått uppehålls­tillstånd.

För oss är det självklart att dessa ­ungdomar förtjänar ordentliga insatser utformade efter deras behov, både vad gäller kommuner som tar ett lång­siktigt ansvar och vad gäller utformningen av de insatser som sätts in när det gäller omvårdnaden.

 

TOBIAS BILLSTRÖM, M, är migragtionsminister.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!