Debatten om svensk flykting- och integrationspolitik är ur led. Alltför ofta handlar den om hur många vi har råd att ta emot. Om flyktingströmmarna kan urholka vår välfärd. Alltför sällan berörs om vi har råd att låta bli att ta emot flyende människor, eller hur länge vi har råd att stänga någon ute.
Människor på flykt behöver oss. Vad vi bör komma ihåg är att behovet är ömsesidigt: de som behöver oss i dag för att få skydd, behöver vi i morgon för att trygga vår välfärd.
Ett talande exempel är Statistiska centralbyråns (SCB) statistik över svensk sjukvård, där bristen på medarbetare är ett växande problem. Om alla invandrare i sjukvården lät bli att gå till jobbet en vanlig vinterdag skulle var tredje patient stå utan läkare. Var femte undersköterska och psykolog skulle utebli från sina jobb. Fyra av tio tandläkare och varannan tandhygienist skulle fattas vid morgonmötet.
SCB:s statistik är tydlig och blir allt tydligare. Vi föder nämligen få barn i Sverige, och vi lever allt längre. Gradvis blir allt fler av oss pensionärer, samtidigt som färre yrkesarbetar. Idag försörjer 10 personer på arbetsmarknaden 7 andra som är för unga eller för gamla för att arbeta. Om 20 år beräknas befolkningen ha ökat med närmare 1,4 miljoner, men bara en halv miljon av ökningen ser ut att bestå av människor i arbetsför ålder - vår starkast växande befolkningsgrupp är ålderspensionärer. Var och en i yrkesaktiv ålder kan därför behöva försörja så många som 2,45 personer inklusive sig själv.
De flyktingar vi kan erbjuda skydd i dag ser ut att bli vår räddning framöver. Av den ytterligare halva miljon människor som förvärvsarbetar i Sverige om 20 år beräknas fyra av fem vara utrikes födda. Utrikes födda väntas till och med stå för hela befolkningsökningen i de åldrar då flest arbetar, medan antalet Sverigefödda i yrkesaktiv ålder snarast riskerar att minska längre fram i tiden.
Skräckscenariot vore om invandrarna valde andra länder än vårt.
Finns då inga problem? Jo, för ur led är inte bara svensk integrationsdebatt, utan även tiden. Vid 28 års ålder börjar genomsnittssvensken bidra med resurser för den sjukvård, barnomsorg och utbildning hen dittills förbrukat. För en flykting tar det 7-9 år - betydligt kortare tid än våra 28, men helt klart längre än nödvändigt. Tiden tills dess våra nya grannar får ett första arbete är för lång.
Det är inte tillräckligt att människor vill bosätta sig här: vi måste också ge dem möjlighet att bidra. Mycket är gjort på detta område, men åtskilligt kan göras bättre. En dellösning är att snabbare värdera utländska utbildningar. En annan att förbättra möjligheterna att lära in medicinsk svenska och annat fackspråk. Dessutom bör landstingen utforma olika typer av praktik för att nyinflyttade medarbetare med sjukvårdsutbildning snabbare ska kunna sätta sig in i svensk sjukvård.
Asylrätten är grundläggande och debatterad in i sina minsta beståndsdel. Att människor får sin sak prövad är inte valfritt eller generöst - det är en nödvändighet för att vi ska kunna gå rakryggade om dagen och sova gott om natten. Vi behöver inte förlora oss i grubblerier över vem som har rätt att sätta foten på svensk mark och stanna här. Viktigare är att diskutera är vad som händer sedan.
Det är av oerhörd betydelse att utrikes födda etablerar sig på arbetsmarknaden. Där brister vi i dag. Vi måste skapa bättre verktyg och förutsättningar så att människor som fått asyl kan bidra till vår välfärd och sin egen framtid. För flyktingar urholkar inte välfärden, de bygger den.
Lina Nordquist,
landstingsråd i Uppsala län (FP)
