Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fler hbtq-personer måste få synas

Mohamed Touzari Foto: privat
Foto: Imago Stock People / IMAGO/XINHUA/ALL OVER PRESS IMAGO STOCK PEOPLE

Problematiken här är uppenbar: Svenska medier har en tendens att skildra den vita medelklassen och det är inte förrän på senare år som vi har börjat se en förändring, skriver Mohamed Touzari.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Pride har dragit i gång och folk åker hit från hela planeten jorden för att förenas tillsammans. I dag är jag tillräckligt trygg i mig själv för att kunna delta men det har tagit mig ett bra tag att komma hit just på grund av bristen på en mångfaldig hbtq-representation i samhället.

Det började i grundskolan. Jag placerades i ett fack som den ”svenska blatten”. Inte tillräckligt ”svensk” för att vara svensk och inte tillräckligt ”blatte” för att vara blatte.

Det var väldigt mycket "vi och dem" när jag växte upp. Gick jag och mina vänner på stan och såg ett gäng med något annat än en etnisk svensk bakgrund vara lite för högljudda i deras ögon suckade de högt.

Såg vi några med etnisk svensk bakgrund göra samma var det inga problem. Intressant hur samma beteende mottas olika baserat på din ögonfärg. Det gjorde det 2006 och det gör fortfarande det 2016.

 

LÄS MER: Stärk skyddet för hbtq-personer i skolan 

 

Jag är uppvuxen i Gävle men bor numera i Stockholm. Under hela min uppväxt gick jag i vita klasser, i ännu vitare skolor. Ingenting jag reflekterade över där och då men när jag ser tillbaka på det i efterhand ser jag hur det format mig.

Trots att jag varken var vit, hetero eller övre medelklass försökte jag ändå passa in bland dem och slets ständigt mellan två läger. Alltifrån de fula Lyle & Scott-pikéerna jag köpte till jacket i ögonbrynet och hålet i örat jag tog i hopp om att passa in hos de blattarna jag såg utanför skolan.

Vill minnas att jag försökte lägga på en brytning men det slutade med att jag lät som Lilla Al-Fadji och min bluff synades rätt fort. Ingen Oscar-statyett för mig det året heller med andra ord.

Det gick så pass långt att jag kunde hänga med på min omgivnings homofobiska skämt fastän jag redan vid 12-årsåldern märkte att det inte fanns en del av kvinnokroppen som attraherade mig.

 

LÄS MER: Sverige ska bli global hbtq-förebild 


Anledningen? Brist på representation, information och acceptans. I min hemstad var inte mångfalden på topp och i medier var det enda som syntes den heterosexuella vita övre medelklassen. Aldrig fanns det någon jag kunde relatera till och aldrig talade vi om det. Jonas Gardell var nog den enda öppna hbtq-personen jag kände till under min uppväxt och han tillhör resterande normer.

Det var ingen som vågade komma ut i min hemstad då det var nolltolerans på att vara annat än straight och ett pris sattes på ditt huvud om du visade det minsta tecken på att attraheras av något annat än motsatt kön. Saker och ting hade varit annorlunda om representationen i medier var annorlunda.

Jag bet ihop tills dagen jag tog studenten och lämnade hemstaden. Kom ut som bög gjorde jag inte förrän jag var 21, då det tog mig lite mer än ett år att landa i mig själv.

Det är ingenting någon ska behöva genomlida och ändå är det fortfarande människors vardag i det här landet. Att slitas mellan två kulturer och samtidigt försöka tackla en sexuell läggning som inte är normativ, om ens accepterad - är knappast en dans på rosor.

 

LÄS MER: Dags för hbtq-politisk handling, regeringen 

 

Även fast jag kan tycka att hela den här ”komma ut”-grejen är rätt paradoxal men jag antar att det fortfarande behövs för att visa att vi faktiskt finns. Under min uppväxt fanns vi inte alls.

Problematiken här är uppenbar: Svenska medier har en tendens att skildra den vita medelklassen och det är inte förrän på senare år som vi har börjat se en förändring i dessa sammanhang - förutom i hbtq-communityt.

Det är där vi måste börja - och fortsätta. Ett exempel på detta är Pride Of Color som är en ideell rörelse som skapats i samband med årets Pride-festival. Tanken var att rasifierade hbtq-människor skulle få sitt eget tåg i paraden och få finna en egen samhörighet inom rörelsen. Folk från hela Sverige har sammanlagt donerat över 20 000 kronor till rörelsen så att de ska kunna betala för flak och musik och i år vandrar vi i paraden.

Så måste vi fortsätta. Vi behöver en bredare representation av hbtq-personer i medier. På det sättet kan vi sakta men säkert ta ett steg mot ett bättre samhälle.

Om inte för 12-åriga Mohamed så för framtida generationers skull.

 

Mohamed Touzari

skribent och debattör 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!