REPLIK. Ålfiskare lever redan i vad som närmast går att betrakta som ett övervakningssamhälle.
Därför ställer vi oss frågande till vad Per Bolund (MP) och Rebecka Le Moine (MP) faktiskt menar när de i en debattartikel efterlyser ännu mer övervakning och tillsyn.
År 2007 kom ålförvaltningsplanen och med det nya förordningar och lagar gentemot ålfisket.
Man gjorde det därmed nästan omöjlighet att försörja sig som ålfiskare. Ett heltäckande paket med nio skarpa regler kom. Allt för att göra ålfisket svårt. I alla fall upplevde ålfiskarna det så.
Generationsskifte förbjudet
Nu är det förbjudet att fiska ål mer än 90 dagar per år. Alla måste ha ålfisketillstånd och det är personligt. Inga nya ålfisketillstånd beviljas. Månatlig rapportering av ålfångsten till Havs- och vattenmyndigheten är ett krav.
Det blev också bestämt att minimimåttet för ål är 70 centimeter.
Det svåraste för ålfiskarna är att generationsskifte inte längre är tillåtet. Det betyder att man varken kan sälja sin verksamhet eller utrustning, eller att ens barn kan ärva det.
Antalet redskap per fiskare är också reglerat.
Nu upplever många ålfiskare att vi lever under något som kan liknas vid ett ”ål-stasi”.
Det verkligt absurda är att ålfiskaren måste vara med i båten varje gång homman ska ryktas. Har man en anställd, en så kallad lejekarl, får han inte rykta ålhomman. Det innebär att det är förbjudet att vittja om ålfiskaren till exempel är sjuk eller upptagen på annat sätt. Detta får till följd att ål och annan fisk dör i homman alldeles i onödan.
Att ålfisket är reglerat för att hjälpa till att öka utvandringen av ål mot Sargassohavet är bra. Men flera av bestämmelserna är inte sunda utan liknar mest rena trakasserier.
Enligt lagen måste ålfiskare meddela Havs- och vattenmyndigheten när de ämnar sätta ut sina fasta redskap. De ska vara i havet i 90 dagar. Samma sak gäller landtagningen när säsongen är slut.
Drakoniska regler
Kustbevakningen informeras. Deras stora fartyg anländer när ålfiskarna placerat ut ålhommor på sina Drätter (alltså fiskefastigheter). Kustbevakningen använder sig av en gummibåt och dykare för att kontrollera ålhomman. Den dag ålfiskaren meddelat att han börjar fiska stängs ålhomman. När den är öppen kan fisk och ål simma in och ut – alltså sker inget fiske under tiden den placeras ut. Men fiskarens ord räcker inte utan homman kontrolleras igen så att den är tom när fisket sätter i gång.
Trots alla dessa drakoniska regler kring ålfisket kom det nya lagar och förordningar 2020. Nu upplever många ålfiskare att vi lever under något som kan liknas vid ett ”ål-stasi”. Man blir förundrad över att Per Bolund och Rebecka Le Moine inte verkar ha en aning om regelverket för ålfisket.
Uniformerade män
Nu måste ålfiskaren ringa fiskekontrollen på Havs- och vattenmyndigheten när han ska vittja sina hommor. Då har han två timmar på sig. Skulle något hänga upp sig – som det ofta gör – måste han åter ringa till fiskekontrollen och uppge den nya tiden han beräknar att landa in fångsten.
Det sker också kontroller när fiskaren kommer in i land. Uniformerade män från fiskekontrollen kan stå på stranden och övervaka när ålfiskaren väger ålen.
Skulle fiskaren inte komma i land på utsatt tid kan kontrollanterna ge sig ut i båt.
Utarmar gamla fiskekulturer
Denna nitiska övervakning behandlar fiskare som kriminella och utarmar gamla fiskekulturer.
Som jämförelse straffas inte vattenkraften i dag för den enorma mängd ålar som dör i turbinerna.
PM Nilsson fick 39 000 kronor i böter för att ha fiskat 15 ålar. Skulle vattenkraftsindustrin straffas med samma belopp skulle det bli hundratals miljoner kronor årligen.
Och till skillnad från PM Nilsson – som jag förmodar tog hand om sina ålar – så dödar vattenkraften dem helt i onödan.
Av Maria Blombärg
ordförande Ålakustens Kulturarvsförening
