Vi var många som trodde att vi reste till friheten. När vi packade våra väskor och köade till passkontrollen låg världen som ett öppet fält framför oss. Bakom oss lämnade vi den inskränkta islamismen och dess religiösa förtryck. Nu skulle vi äntligen få leva, få tillbe Gud på vårt sätt, få somna trygga om natten, nu började livet!
Vi placerades i en förort, Bergsjön, Vivalla eller Råslätt hette den visst, men vi kom försent. Det religiösa förtryck som vi flytt från hade hunnit före oss. Den hade bränt sitt eget land och flytt från sin egen förödelse. Nu väntade den på oss och satte åter sin fot på vår nacke. Cirkeln slöts åter.
Exemplen är enformigt, skoningslöst många. Det senaste hände för ett par dagar sedan. En kvinna ringde mig, hon bad att få komma med en man från ett asylboende. Hon berättade för mig att hon själv var ateist, men att något hade hänt en man på asylboendet som hon inte kunde hantera.
Jag bad henne ta med killen till mig. De kom in i mitt rum, svenskan och en lång, lite tillbakadragen kille. Med en klump i halsen berättade han för mig:
– Jag blev i hemlighet kristen för två år sedan. Eftersom det är mycket svårt att vara konvertit i mitt hemland så flydde jag hit. Jag kom till Sverige men det var inte det land som jag trodde det var. Jag blev placerad i ett asylboende med en fanatiskt, fundamentalistisk islamist. Han hatar mig och hotar mig dygnet runt.
– Han kallar mig nadjez (smutsig) och oren. Jag har inga problem med hans böner men han hatar mig. Han hatar korset i min hals och hotar att han ska skära bort det. Det här är inte det Sverige jag flydde till.
– Det är inte bara jag, vi är fem kristna som ständigt blir plågade. Ingen av cheferna på asylboendet lyssnar på mig. Jag vill bara få byta rum och få vara i lugn och ro.
Nästan gråtfärdigt ber han:
– Snälla, hjälp mig!
Onda minnen kommer tillbaka. Jag minns hur jag själv blev slagen och jagad för min tro och mitt kors. På SFI hånade andra elever mig och en man slet korset från min hals och trampade på det.
Jag minns en fin kvinna, vår frisör på Tehuset. Hon var älskad av oss alla men trakasserades på SFI så att hon var tvungen att flytta till en annan ort. Hennes fel var att hon inte hälsat på sina klasskamrater på ett korrekt sätt. Hon hade inte använt den muslimska fridshälsningen Salam utan hade sagt Merhabba, det och ett glas vatten hon druckit under ramadan (hon är kristen) var allt och det var början på mardrömmen.
Det finns jättefina toleranta muslimer, det är både sant och samtidigt något som man alltid måste säga i varje samtal i Sverige. Men det finns också de som vill etablera samma förtryckande kultur i Sverige som i hemlandet. Min undran är naturligtvis: Har de inget lärt sig om den intolerans som förött deras hemland? Har de inte lärt sig något om den döda hand som lagts över alla länder där civilisationen föddes? Lär inte ruinerna och lidandet dem något om hatet?
Naturligtvis har jag ännu fler frågor: Finns det Sverige som jag flydde till? Finns det Sverige där religionsfrihet råder? Eller har Sverige varit en dum gås som låtit sig plockas? Som i naiv, självgodhet över sin tolerans inte bara bjudit in intoleransen utan också gett den nycklarna till huset?
Jag vill tro att det Sverige vi drömt om finns kvar, att det ännu lever. Jag vill tro att arvet; ett fredligt fritt, jämställt och demokratiskt samhälle ännu kan skiftas. Jag vill tro på en plats av godhet och medmänsklighet, en eld som vi alla kan sitta kring.
Soheila Fors
Grundare av Khatoon, en förening som jobbar med stöd och hjälp till invandrarkvinnor utsatta för våld.
■ En kortare version av den här texten har tidigare publicerats på skribentens Facebooksida.
