Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Fem saker svenska politiker bör lära av Emmanuel Macron

Alexander Crawford.Foto: Lisa Rydén
Marine Le Pen.Foto: AP Photo/Michel Euler

Ett stor välorganiserat parti är inte längre en förutsättning för att nå politiska framgångar. Man kan snabbt bygga en politisk rörelse utanför partipolitiken, skriver Alexander Crawford.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I Frankrike närmar sig en oerhört lång och fullkomligt osannolik valrörelse äntligen sin upplösning. Fransk politik har under åren varit en galen berg- och dalbana, som en tv-serie, fast verkligheten överträffar som bekant alltid dikten. Bakom underhållningsvärdet har vi också kunnat se ett antal djupare förändringskrafter spela ut.  Och många av dessa bör vi nog bry oss om även här i Sverige.  

Det finns framför allt fem lärdomar: Det svänger fortare och fortare i politiken! För mindre än ett år sen trodde nog alla att det franska presidentvalet skulle återigen bli en kamp mellan ledarna för de två stora partierna: socialistpartiet skulle ledas, trodde man, av den sittande presidenten Francois Hollande, och högerpartiet, Republikanerna, skulle ledas av hans företrädare, president Nicolas Sarkozy. Bakom dessa två skulle Nationella Fronten med Marine Le Pen bli en stark tredje kraft, och bakom henne skulle vi se en sedvanlig bukett av chanslösa vänsterkandidater. 

 

LÄS MER: Den liberala eran är över, för denna gång 

 

Men så blev det inte alls. Istället dök två kandidater upp ur ingenstans:  först en ung mittenpopulist, Frankrikes svar på Kanadas populäre premiärminister Justin Trudeau: Emmanuel Macron, och senare i slutspurten en gammal vänsteraktivist, Jean-Luc Mélenchon (Frankrikes Bernie Sanders?). Dessa två karismatiska och välorganiserade kandidater har från var sitt håll i stort sett klämt sönder socialistpartiet, vars officielle kandidat Benoît Hamon ligger långt efter. Lärdomen är enkel: Ta inte längre någonting för givet i politiken. 

Lärdomen är enkel: Ta inte längre någonting för givet i politiken. 

Detta lär oss också någonting annat, något vi också såg med Hillary Clinton i det amerikanska presidentvalet: partiernas sotdöd. Ett stor välorganiserat parti är inte längre en förutsättning för att nå politiska framgångar. Man kan snabbt bygga en politisk rörelse utanför partipolitiken. Framförallt Macron har byggt en rörelse, han rekryterar parlamentskandidater och mobiliserar gräsrötter på ett helt nytt sätt, framförallt med folk som inte sysslat med politik förr. 

 

LÄS MER: Ett "fuck you" till etablissemanget 

 

Det franska valet har också understrukit hur oerhört centrala digitala verktyg och sociala medier blivit. Det handlar inte så mycket om triangulering och analys, utan om mobilisering. Nu ska man bygga communities och driva trafik, framför allt genom stora fysiska massmöten, som nu tagit en central plats i politiken. Mer än en miljon fransmän kommer nog att ha besökt något slags politiskt stormöte under valrörelsen, på sätt som påminner om Donald Trump. (Och Mélenchon har med sina ’hologram’ till och med löst det där med att vara på olika platser samtidigt). 

Visst, svensk politik kanske är annorlunda, men i vår digitala tidsålder är fysiska upplevelser ännu viktigare.

 

Mer än en miljon fransmän kommer att ha besökt något slags politiskt stormöte under valrörelsen.

 

Från ett mer politiskt perspektiv kan man också se hur vänster-högerskalan blir mindre och mindre relevant. Det är inte så konstigt, eftersom många av de stora utmaningarna Frankrike (och Sverige) står inför inte går att sortera in i vänster-höger: migration, integration, Europasamarbetet, klimat- och miljö, terrorbekämpning, delningsekonomi och nya arbetsformer, etcetera. 

Slutligen är det franska valet också ett bra exempel på att 1900-talets politiska lösningar inte funkar på 2000-talet. När så mycket förändrats i samhället och ekonomin kan varken partierna eller de politiska institutionerna stå still. Och kanske inte författningar och regeringskanslier heller. Därför talar många franska kandidater om behovet att börja den långa resan att bygga landets nya ”operativsystem”. Den debatten har inte riktigt kommit igång i Sverige, men den kommer. 

I vilket fall som helst, med 500 dagar kvar till valet är det nog läge att spänna fast säkerhetsbältet här i Sverige med.

 

Alexander Crawford

Omvärldsanalytiker och debattör