"Välkommen till Kurdistan i Irak", säger den vita skylten på kurdiska, arabiska och engelska. Det är stekande hett, närmare 50 grader, när vi lämnar de turkiska gränsvakterna bakom oss och sakta rullar över bron som leder oss in i den kurdiska regionen i norra Irak. Här råder febril aktivitet. Bilar står i kö utanför inresekontrollen, människor springer om varandra och småungar säljer vattenflaskor från kylväskor som hänger över axlarna. I passluckan är det trängsel och säkerhetsfolk dividerar med nya besökare om vem som står först i kön för att få klartecken att resa in. Men det är idel goda miner, trots det hetsiga tonläget. Bredvid oss sitter Hassan. "Vi har väntat på friheten i tiotals år, så jag kan nog vänta här en stund på att få komma in i befriade Kurdistan", säger han. I bilen utanför sitter sonen och snart ska de åka vidare mot Duhok där släktingarna väntar.
Sedan Kuwaitkriget 1991
har kurderna i Irak levt under självstyre i skydd av FN:s flygförbudszon över norra Irak. Autonomin byggdes upp från ingenting, på ruinerna av Saddam Husseins folkmordskampanj Anfal som några år tidigare berövade över 180 000 människor livet i kemiska attacker, mord och svält. Hundratals byar och flera städer maldes till stoff av bulldozrar och flygbombningar. Av rädsla för diktatorns hämnd efter upprorsförsöket efter Kuwaitkriget hade dessutom närmare två miljoner kurder flytt över gränsen till Iran och Turkiet, och i skydd av flygförbudszonen sökte de sig tillbaka. Samtidigt fördrevs i ett svep 100 000 kurder från sina hem i staden Kirkuk norrut över gränsen in till den autonoma regionen, och diktaturen i Bagdad skar av Kurdistan från resten av Irak genom att stänga av elnätet och stoppa hjälpleveranser. Det var på denna bräckliga grund den plågade befolkningen började bygga upp landet igen när de irakiska pansarvagnarna dragits tillbaka. Gerillan - peshmergan - sökte sig ner från de otillgängliga bergen. Skolor öppnade, städer expanderade och ett civilt liv tog fart. I dag 14 år senare ser vi i praktiken hur en kurdisk stat växt fram, och endast det politiska läget omöjliggör utropande av självständighet.
Glädjen över att Saddam Hussein
har störtats är gränslös hos kurderna, och såväl befolkningen som ledarna Massoud Barzani och Jalal Talabani sluter upp bakom amerikanerna och britterna. Ända sedan Iraks grundande har kurderna legat i konflikt med regeringen i Bagdad, som ofta fört en arabnationalistisk politik och förvägrat kurderna självbestämmande. Men i grunden finns ingen konflikt mellan kurder och araber. Krigen har stått mellan irakiska armén och kurdisk peshmerga. Inte heller historiskt finns någon fiendskap mellan folken, utan konflikterna tog fart i och med Iraks grundande - och de accelererade när Baathpartiet slutligen tog makten 1968. Målet är nu att skapa ett Irak som baseras på federalismens principer, där Kurdistan i Irak får långtgående befogenheter inskrivet i den nya konstitutionen. Detta är vad de kurdiska ledarna har krävt under alla år, ända sedan britterna ritade Iraks karta med svart kolonialt bläck på 1920-talet. Men i förlängningen ser en överväldigande majoritet av kurderna ingen framtid i Irak. 97 procent röstade för att bryta sig ur republiken och utropa självständighet när det hölls en informell folkomröstning i frågan i samband med valen i vintras.
"Federation är bara ett delmål,
men min förhoppning är att vi ska utropa självständighet inom fem år", säger Kawa, som studerar juridik vid universitetet i Duhok. Han har liksom många andra kurdiska ungdomar fått se sina första levnadsår kantas av bullret från den irakiska arméns stridsflyg som svept över bergen för att släppa sin explosiva last och ödelägga byar och städer. "Vi ser samma tendenser nu som under Saddam. Terroristerna spränger folk i luften och de arabiska ledarna vägrar acceptera att kurder inte är araber, om vi inte får självständighet kommer de att försöka mörda oss igen. Vi kan inte leva under de villkoren", fortsätter han.
Den bild av Irak vi fått
av svenska medier är som bortblåst. Det finns inte ett Irak, utan två. Det arabiskdominerade södra Irak och det kurdiska i norr. I de västra delarna av den kurdiska regionen har vi hittills, under en veckas tid, inte sett en enda symbol för staten Irak fastän det är där vi officiellt befinner oss. Men det är viktigt att betona att den kurdiska nationalismen också kan slå över i chauvinism och arrogans gentemot andra. Nationalismen är reaktiv, sprungen ur det lidande och förtryck kurderna utsatts för av de stater - Turkiet, Irak, Iran och Syrien - som i dag inrymmer var sin del av Kurdistan. Men i Kurdistan i Irak är de kurdiska flaggorna, emblemen och symbolerna i statsbilden främst bevis på den lättnad och underkuvade frihetskänsla som vällt fram sedan Irak befriades från Saddam Hussein. Även om Kurdistan i Irak fortfarande är mycket fattigt är situationen betydligt bättre än i resten av Irak. Skillnaden är säkerheten. Endast tre självmordsattentat har ägt rum här sedan kriget 2003 och generellt har den muslimska extremismen en svagare position i de kurdiska delarna.
Ekonomin bygger på gränshandel
med Turkiet och de sista utbetalningarna från FN:s olja-mot-mat-program. Men snart kan inflödet av resurser öka markant när oljeproduktionen är i full gång och den internationella flygplatsen i huvudstaden Erbil har öppnat. Byggarbetare med handdukar virade runt ansiktet mot den starka solen gräver och gjuter så att sanden yr. Men det råder brist på material, resurser och arbetskraft så återuppbyggnaden tappar fart. Många har sökt jobb hos polisen i stället. De kurdiska samhällena är starkt traditionsbundna och konservativa. Jämställdheten är fortfarande svag. Moderniseringsprocessen har just börjat, men för varje dag av lugn tar den nya steg framåt i takt med att utlandet tränger sig på med affärsteam, västerländska medier, språkkurser i engelska och kurder som återvänder från Europa. Historien har aldrig talat till kurdernas fördel. Men kanske gör framtiden det.
