Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Farligt förneka idrottens makt

Attacken mot Svyatoslav Sheremet är en hård påminnelse om situationen i Ukraina.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Bilderna som i veckan kablades ut från Kiev är skakande. Vid ett möte med medierna efter Ukrainas inställda Prideparad attackeras Svyatoslav Sheremet, ledaren för en gayrättsorganisation, av högerextremister. De slår ner honom till marken, sparkar och hoppar på honom.

Attacken mot Svyatoslav Sheremet är ännu en påminnelse om att kampen för mänskliga rättigheter befinner sig i ett kritiskt skede i Ukraina - det land som om bara två veckor är en av värdarna för fotbolls-EM. Samtidigt aktualiserar de avskyvärda bilderna debatten om idrottens relation till politiken. Precis som beslutet att förlägga hockey-VM 2014 till diktaturens Vitryssland, visar situationen i Kiev hur viktigt det är att idrottsrörelsen nu står upp för mänskliga rättigheter.

I stället hukar idrottsrörelsen inför ­ frågan.

Länge upprepades mantrat "idrott och politik hör inte ihop" av ledande företrädare för svensk idrottsrörelse. Nu har de flesta insett att det inte finns några vattentäta skott mellan idrotten och politiken. Svenska fotbollförbundets kampanjer mot rasism är ett exempel på hur idrottsrörelsen agerar för att främja demokratiska och humanistiska värderingar.

Men på sina håll lever strutsmentaliteten kvar. Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund har nyligen väckt uppmärksamhet genom sina f ­ örnekanden att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i Vitryssland: " Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning." (P1 Morgon, 27/3)

Christer Englunds uttalanden påminner om slutet av 1960-talet. Det var en tid då ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist kunde vifta bort protesterna mot Sveriges Davis Cup-match i Båstad mot apartheidlandet Rhodesia - och kommentera frånvaron av svarta spelare i Rhodesias lag med att "Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod." (Aftonbladet 26/3, 1968)

Bara sju år senare - när Sverige 1975 mötte juntans Chile i Davis Cup - var medvetenheten om den politiska problematiken betydligt större. Till och med Tage Erlander kom till Båstad för att delta i en politisk manifestation mot juntan inför matchen.

Idrotten har en inte helt obefogad ängslan att bli slagträ i en politisk debatt ­eller tvingas utgöra en plattform för politisk aktivism. Genom sin offentlighet och sin publika genomslagskraft blir idrotten en attraktiv arena för olika politiska aktörer att agera på. Hur skall då idrotten agera för att bättre hantera relationen till politiken?

I kapitlet "Idrott och politik - en problematisk förbindelse" ur boken "Är idrott nyttigt?" (SISU Idrottsböcker, red Johan Hvenmark) som utkommer i dag redovisar jag idrottsrörelsens och de politiska partiernas syn på relationen mellan idrott och politik. Såväl idrottsrörelsen som de politiska partierna betonar att idrotten skall värna jämlikhet och mänskliga rättigheter, förenings­demokrati, vara en folkrörelse mitt i samhället och bidra till ökad förståelse för andra kulturer. Men inte i något av de dokument jag gått igenom diskuteras hur idrottsrörelsen ska förhålla sig till förtryck och brott mot mänskliga rättigheter utanför den idrottsliga sfären. Frånvaron av intern debatt inom idrottsrörelsen i dessa frågor leder till en uppenbar valhänthet när verkligheten knackar på dörren.

Ett glädjande undantag finns. Folkpartiets idrottspolitiska program från 2008 ställer krav på idrottsrörelsen att ta ställning i politiska frågor - särskilt kring mänskliga rättigheter och demokrati.

Idrotten måste "solidariskt stå upp för alla de människor runtom i världen" som förvägras demokrati och mänskliga rättigheter, heter det i Folkpartiets program. Partiet kritiserar Sveriges olympiska kommitté (SOK) för att inför OS i Peking lägga ansvaret för att stå upp för mänskliga rättigheter på den enskilde idrottsutövaren och därigenom ha visat att SOK "inte har nått den demokratiska mognad som kan krävas av en organisation som får direkt stöd från samhället".

Det är utmärkt att Folkpartiet öppnar luckorna för en sådan debatt och i förlängningen ett mer medvetet förhållningssätt till idrott och politik. Andra partier borde följa efter.

En kvalificerad debatt bidrar till att vi som medborgare framöver kanske slipper skämmas över uttalanden från centrala idrottsledare om att "vi blandar aldrig idrott och politik. Vi tar aldrig ställning."

ULF BJERELD
Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, samt styrelseledamot i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.