Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Farlig klappjakt på visselblåsare

Birgitta Ohlsson. Foto: Jens L'Estrade

Demokratiminister Birgitta Ohlsson måste se till att ministrarna tar itu med en förvaltningskultur på glid, skriver Nils Funcke.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

"Skjut oss inte i foten, kritisera inte organisationen", "Vi kommer aldrig att anställa dig mer, så är det", "väldigt, väldigt negativt att det läcker" och "Vem är det som lämnar uppgifter?"

Tre maningar och en fråga som aldrig borde uttalats. De är formulerade av kanslichefen vid Rikspolisen (Kurt Wallin), en enhetschef inom äldrevården i Österåker, förre generaldirektören för Läkemedelsverket (Christina Åkerman), respektive säkerhetschefen vid Försäkringskassan (Torgny Collin).

Det är dessvärre bara en handfull exempel där myndigheter agerat rörmokare och jagat läckor, manat till tystnad eller vidtagit repressalier mot anställda.

Bara rakt av ur minnet kan jag plocka fram ytterligare ett antal exempel från de senaste åren. Till kategorin efterforskare och bestraffare kan adderas en enhetschef vid Migrationsverket, en lagman vid Göteborgs tingsrätt, en länspolischef, en skolledare...

Exemplen är för många för att även den med en svagt utvecklad konspiratorisk förmåga inte ska ana ett mönster. Allvarligheten varierar mellan uttalandena och åtgärderna men de har det gemensamt att de strider mot den grundlagsfästa rätten för alla att med namn eller anonymt lämna uppgifter för offentliggörande i vad ämnen som helst, stort som smått, brottsligt som olämpligt och mannamån eller särbehandling.

Det är lätt att bli förbannad. Enskilda har blivit av med sina jobb, sina praktikplatser eller straffats genom att exponeras på myndigheternas webbplatser eller på andra sätt trakasserats för att de utnyttjat sin yttrandefrihet. Det är motiverat att bli förbannad.

Jag begär inte att de som drabbats ska låta ilskan lägga sig i första taget. Det är också nödvändigt att JO och JK ser igenom och visar oförståelse för myndigheter som pinsamt nog söker förneka, förringa eller bortförklara det som hänt.

Men när den värsta ilskan lagt sig är det motiverat att bli beklämd och bekymrad. På samma sätt borde generaldirektörer som Försäkringskassans Dan Eliasson och rikspolischefen Bengt Svensson lägga pannan i djupa veck och fundera över vad som gått snett.

Rätten att lämna uppgifter syftar inte bara till att rättsövergrepp ska uppdagas utan också till att vi ska ha en förvaltning fri från misshushållning och som kännetecknas av saklighet och opartiskhet.

Myndigheterna bör se offentlighetsprincipen och meddelarfriheten som en tillgång och ett stöd för verksamheten. När någon begär att få se en handling eller när uppgifter läcker ska myndigheten se det som ett uttryck för den konstitutionella kontrollen som riksdagen beslutat om.

Den är så viktig att vi får ta och stå ut med att dessa rättigheter ibland missbrukas av enskilda som för egen snöd vinning läcker uppgifter för några tusenlappar. Sedan finns självfallet undantag för uppgifter som ska vara hemliga men huvudregeln är att det är tillåtet att läcka till medierna.

Problemet med att enskilda väljer att behålla den knutna näven i fickan är inte nytt. För över 100 år sedan varnade lagstiftaren för hur falsk kåranda och rädsla för att offentligt artikulera sin ilska försämrade kvaliteten på samhället gemensamma funktioner.

Rätten att vara anonym har sitt ursprung i 1766 års tryckfrihetsförordning.

Det finns all anledning att känna missmod och en viss vemodighet över att avslöjandena är så många och verkar komma allt tätare. Det behöver visserligen inte innebära att de blivit fler. Mörkertalet är och har sannolikt varit än större.

Det som gjort att allt fler exempel uppdagas kan vi sannolikt tacka tekniken för.

Det gemensamma för de inledande exemplen är att övergreppen finns dokumenterade. Smarta telefoner i smarta händer gör att chefer efter att febrilt ha dementerat kan naglas fast vid sina yttranden och därmed framstår de även som lögnare. En säkerhetschef som inte beaktar det har sannolikt kommit ett par pinnar för högt i karriären.

Mobilen gör att ord inte längre står mot ord utan finns där som huggna i sten. Det gör det nog lättare för anställda att våga sjunga ut. Bevisläget blir gott för JO och JK när frågan ska prövas rättsligt. Samtidigt finns en fara i att den som vet att något spelas in frestas att provocera fram uttalanden. Därför är den gamla devisen att det man inte kan stå för offentligt ska man heller inte uttala i slutna rum.

Att få myndigheterna att omfamna och se meddelarfriheten som en tillgång och rättighet som ska värnas är ett evighetsarbete. Det kommer aldrig att ta slut.

Som alltid när det gäller att inympa en god förvaltningskultur börjar arbetet alltid uppifrån. Statsrådet Birgitta Ohlsson bör iförd demokratiministerhatten ställa upp cheferna för sakdepartementen på led och mana ministrarna att ta itu med en förvaltningskultur på glid.

Sedan återstår för medierna att med eller utan JK och JO:s hjälp idka självrannsakan för att inte gröpa ur meddelarfriheten från andra hållet genom ovarsamma publiceringar.

Brott mot tystnadsplikten och efterforskningsförbudet att innebär att rättssäkerheten och tilltron till viktiga samhällsfunktioner gröps ur. Klappjakt på visselblåsare är förödande för demokratin.

 

Nils Funcke

Journalist, författare och tryckfrihetsexpert

 

Rättelse: Christina Åkerman har varit chef för Läkemedelsverket inte Livsmedelsverket som det stod tidigare.